Då var det dags att damma av det gamla Fame-konceptet igen. Det har redan gjorts en spelfilm, en tv-serie och en scenmusikal, men varför överge ett fungerande koncept? Som de allra flesta redan nog vet får vi här följa en grupp elever som är bra på lite olika saker inom områdena teater, dans, sång, musik och film. Alla har de, som titeln anspelar på, det mål gemensamt att de vill bli berömda, och det till varje pris.

De ska få betala med svett och en massa huvudbry, det här är ingen plats för veklingar. I filmens inledning kastas vi rakt in i en antagningsprocess som betas av i rask takt. Inte så konstigt att det måste gå fort egentligen, vi ska ju hinna följa med elevernas fyraårsutbildning på drygt två timmar. Men innan jag vet ordet av har det passerat ett år utan att jag hunnit få något vidare intryck av att det egentligen har hänt någonting. En av eleverna vågar inte berätta för sin mamma att han går utbildningen, en annan är till en början rädd för att berätta för föräldrarna att hon hellre vill sjunga än spela piano. Det är som vanligt, alltså. Föräldrarna tror inte på ungarnas förmåga, men givetvis ska här överbevisas och briljeras med råge. Det allt egentligen handlar om är att man kan nå till toppen om man bara kämpar tillräckligt hårt.

Motgångar stöter vi alla på här i livet, det gäller även de här "stackars" eleverna som råkar ut för det ena efter det andra nederlaget någonstans strax efter halvvägs in i utbildningen. Men på grund av ovan nämnda snabba kast känns det faktiskt nästan som om det kvittar. Jag har inte hunnit få några vidare djupa känslor för karaktärerna och det är trots allt naiva gymnasieelever det handlar om. Rollfigurerna kan behöva lära sig en läxa ibland och gråta en skvätt. Och är man estetjävel och känner att det är som jobbigast kan man alltid brista ut i sång och dans, så går det över.

Att sitta och jämföra med förlagan som kom på bio för ungefär 30 år sedan kan vara spännande, men om det leder till så mycket vet jag inte. Det var säkert bättre förr, med ett mer djupgående tema och med lite råare och tuffare attityd som genomsyrade filmen. Men de som såg filmen då befinner sig inte längre direkt i den målgrupp som filmen riktar sig till just nu. De som följde tv-serien på 80-talet har sin bild av det hela och kan leva vidare på nostalgiska minnen från den tiden. Nu är det gymnasieelever 2009 som ska gå på bio och njuta av en stund i biomörkret.

Det är förståeligt att man inte kan klämma in en hel tv-serie med dess uppbyggnader av rollfigurer i en tvåtimmarsskapelse. Det är en sång- och dansfilm det handlar om och det finns en del medryckande musikaliska stycken här (de är faktiskt inte så många, bör dock påpekas) som troligen genererar till feelgood-känslor hos biopubliken. Jag kanske inte låter så munter, men som helhet och till den målgrupp filmen riktar sig tror jag ändå att det här kommer att gå hem. Förhoppningsvis kan den inpränta lite "du kan om du vill"-känsla i ungdomarna som går och ser den. Har man chans att slippa vara "medföljande förälder på biografen" gör man nog bäst i att ta den chansen. Då filmen är barntillåten blir det troligen roligare om kidsen får gå ensamma och se den här. Då blir alla glada.