Om det här hade varit en svensk film, och handlat om vår statsminister Göran Persson hade han inte haft en chans i världen att sitta kvar på sin post. Att en dokumentär kan ha stor inverkan på ett valresultat märkte vi i riksdagsvalet 2002, då Janne Josefssons och Lars-Göran Svenssons valstugereportage troligen berövade Moderaterna på ett antal procentenheter. Det kan sägas direkt, "Fahrenheit 9/11" är ingen popcornätarfilm. Efter några inledande skratt är det tung politisk text, som kan vara aningen svår att hänga med i för den som inte är så insatt i amerikansk inrikespolitik.

Michael Moore går till lika hårt och intensivt angrepp på George W. Bush som presidenten själv gjorde när bomberna regnade över Irak. Det är tydligt vart Moore vill komma; Bush har gjort fruktansvärda "misstag" och nu ska han bort. Filmens kanske mest talande bilder är när USA:s president blir informerad om att två flygplan just har flugit in i World Trade Center i New York. Han befinner sig då på besök i ett klassrum på en lågstadieskola. Minuterna går och presidenten gör ingenting, förutom att fortsätta läsa ur barnboken han håller i handen. Till dessa bilder kommenterar Moore vad han tror pågår i Bushs huvud - "det är ingen som säger till honom vad han ska göra, alltså gör han ingenting".

Förutom att visa George W. Bush ur olika mindre fördelaktiga vinklar koncentrerar Michael Moore en stor del av filmen på att visa hur soldater som ska strida för USA rekryteras. Bland annat gör han ett besök i sin hemstad Flint där så gott som alla är släkt med eller känner någon som strider i Irak. Moore konstaterar att USA gärna skickar sina minst bemedlade i krig, men när det kommer till kongressledamöternas egna barn är det stopp.

Vi får också lära oss hur USA:s propagandamaskineri fungerar. Det handlar om att skrämma upp människor, så att de inser att det inte finns någon återvändo, "vi måste bomba bort Saddam Hussein". I uppskrämningskampanjen ingår naturligtvis terroristerna - du går aldrig säker, inte ens i den minsta lilla håla någonstans i Nord-Amerikas inland. En man kommenterar "man kan inte lita på någon man inte känner, kanske inte ens på de man känner". En tuff värld.

"Fahrenheit 9/11" är en viktig film, men tyvärr aningen för invecklad för den genomsnittlige svensken. Visst, det är bitvis mycket underhållande, skrämmande och lärorikt men jag tror att många kommer få lite träsmak av denna dokumentär. Två timmar med Michael Moore i biomörkret är tyvärr en halvtimme för mycket. Det blir dock tummen upp och en rekommendation att se detta viktiga dokument, men ta med dig en extra mjuk kudde att sitta på!