Servicesektorn har gått om arbetssektorn i antal anställda. Men fortfarande behöver vi mat och ved, exportmalm, fisk och åldringsvårdare. Jag har väntat på filmen, som visar svenska arbetare och inte bara överbetalda slipspratare på TV. Nu är den här, som en lovsång till dem, som gör de grövsta, smutsigaste och tyngsta jobben, med låga löner och modern effektivitetsstress i hälarna.

"De här är paradiset" säger renskötaren Evelina och ser ut över de lappländska, kala fjällen. Hon svingar lasson över renarna med maken vid sin sida. "De blev bara så, vi två." Tidigare var hon skutknackare i gruvan på LKAB. "Satt och drog i spakar bara. Orten där jag knackade rasade när jag var på rast. Jävla tur! Men man stänger av oron, och jobbar. Det var tyngre jobb på dagis och hemtjänst".

Baderskan Gunnel tog över det vackra gamla badhuset i Ljungskile för att rädda en kulturinrättning och sin försörjning. Hon hämtade tång i jättelass för sina kunders hälsobad. Men kommunen vill göra kontor, och så blev det. Hemskötaren Veronika vill ge mer av sin tid till de gamla, men arbetsgivaren pressar på, snabbare, effektivare. Ofta saknas hjälpmedel. Hon bär och släpar, tröstar, tvättar och oroar sig för de ensamma, utsatta.

Filmen är ett tänkvärt nutidsdokument och visar en förtrollande, verklig värld, utan att moralisera. Människorna i filmen beklagar sig inte. Kroppsligt arbete ger ett lugn och närhet till verkligheten. De tycker sig göra nytta, vilket de gör, och känner sig nöjda när de går hem. De är förankrade i det praktiska, jordnära slitet, till skillnad från livet i den konstruerade service- och tjänstemannakarusellen, som allt flera av oss sugs in i.

Nygrens bilder är mycket talande, vackra och närgångna. Det smälta järnet rinner i strömmar och renarna rusar som en stor älv genom dalgången. Musik och ljudsättning är mycket bra. Människorna är självklara och vackra i sin osminkade friskhet och oförställdhet.