"En profet" handlar om korsikansk-arabiska Malik El Djebena (Tahar Rahim) som under sina sex år i fängelset utvecklas från timid pojke till självsäker man. Genom hans blandade ursprung står han både ovanför och utanför de strikt åtskilda gängen i fängelset samtidigt som han lyckas agera inom de båda. Filmen skildrar Maliks klättring i rankingen genom hans sluga planer och unika kunskaper.

Å ena sidan står Malik över etniska uppdelningar och å andra sidan kan han under sina 12-timmars-permissioner agera utifrån en hybridiserad, skiftande, identitet; alltså i ett tredje rum, varken begränsad till fånge eller fri man. Malik besitter i hans unika position kunskap om allt och alla och kan utifrån den kunskapen styra sitt eget öde och överleva fängelsetiden. Denna flytande identitet får ytterligare djup i filmens mer övernaturliga avsnitt, nämligen filmens idéer om sufism (islamisk mystik). Malik kommunicerar i ett antal "drömmar" med en död fånge och erinrar genom honom kunskap om fängelset och lämpliga överlevnadsstrategier.

"En profet" är med andra ord en djup filosofisk och psykologisk präglad film med många bottnar. Men trots att filmen har ett psykologiskt djup tillåts vi aldrig känna någon särskild sympati för någon av karaktärerna, istället hålls vi på ett emotionellt avstånd. Det här är ingen svaghet men det kan uppfattas som tråkigt för den "ordinära" tittaren som gärna vill identifiera sig med protagonisten och vara känslomässigt involverad.

Kan man komma över filmens simplifiering av Maliks till synes "tomma" bakgrund och hans remarkabelt (och tämligen omotiverade) snabba transformation från kriminell duvunge till kallblodig mördare så är vår protagonist en av de mest fascinerade karaktärer som skildrats i en fängelsefilm, någonsin.

Den enda svaga komponenten är två meningslösa montage som ackompanjeras av Nas-låten "Bridging the Gap" respektive vad som låter som en Bob Dylan-låt. Montagen får tiden att flyta på i fängelset men fyller förutom det egentligen inte någon funktion. När Regissören Jacques Audiard i övrigt lyckas skapa en personlig film känns dessa montage ytterst opersonliga och slentrianmässiga av den massproducerade sorten, helt utan konstnärlig personlighet. Det känns som två SVT-montage där valet av "hipp" musik känns helt mal placé och uppfattas som larvigt.

Det här är lyckligtvis bara ett par minuter av en två och en halv timmar lång film som i övrigt är helt fantastisk och som ingen finsmakare får missa.