Två tyska forskare, två brittiska diton, en svensk sprängexpert och en norsk kapten åker alla ut på en expedition till Svalbard för att leta efter bevis för Alfred Wegeners teori om Pangaea, en urkontinents, existens. Året är 1939 och tidpunkten strax innan Tyskland invaderade Polen den 1 september, vilket blir startskottet för andra världskriget.

Till en början är allt frid och fröjd men små sprickor i samlingen människor börjar synas och i och med krigsutbrottet ställs allt på sin spets.

Den största delen av filmen är förlagd på expeditions-skeppet och det skapar en både klaustrofobisk och spännande stämning där ingen kan försvinna utan det finns bara ett visst antal dörrar och vrår. Intressant är att politiken påverkar de (nästan) oberoende forskarna och deras relation med varandra. Särskilt svårt blir det för neutrale svenska Gustav som spelas av Rickard Ulfsäter.

Ulfsäter har en naiv barnslighet i sin uppsyn som håller honom på den goda sidan på ett fint sätt, men som också påverkar hans karaktärs platthet, det blir tyvärr ganska enkelspårigt rakt igenom.

Jag tycker också att filmens kärlekshistoria mellan Gustav och den tyska forskaren Leni är tråkigt berättad. Det finns ingen karisma, kemi eller ens förklaring till varför de helt plötsligt är så kära, allt går väldigt fort och är klumpigt (eller kanske oromantiskt) regisserat.

Detta är filmens stora förlust, speciellt eftersom den spelar på det nostalgiskt romantiska och kärlek över gränserna. Till och med filmens titel, "En fiende att dö för", antyder på just detta.

Det får mig att tänka på den Fladenproducerade "Himlen är oskyldigt blå" som har samma producent, Patrik Ryborn. Även denna film vill spela på kärlekssträngarna och har den kvinnliga fägringen som något som löser upp knutarna men relationerna blir aldrig ordentligt, eller ens i närheten av, att vara tillfredställande berättat.

Det som är är uppfriskande, förutom spänningsmomenten, är att tyskarna inte nödvändigtvis är de onda. Men däremot får den ryska besättningen dra det strået. Ryssarna skildras som kallblodiga legosoldater som följer order och skjuter för att döda, detta trots att de egentligen är vanliga båtsmän.

En eloge för att det är en ambitiös film med en stundtals hisnande intrig men tyvärr faller den på sitt eget grepp. Den vill vara smart, den vill vara episk, den vill vara så väldigt mycket. Tyvärr räcker det inte riktigt till. Ett snöbollskrig gör ingen sommar, inte heller Super 8 bilder på slutet, hur fint och romantiskt det än är.