"När jag ser mig själv i spegeln ser jag inte ett ansikte, jag ser en existentiell katastrof", säger den enda mannen i filmens början. Han har nyligen mist sin älskade i en bilolycka och spenderar tiden då han inte undervisar genom att planera sitt självmord och den efterföljande begravningen. På vilket sätt undviker man blodsplatter på väggen när man skjuter sig i skallen? Och vilken knut ska den sista slipsen knytas med? Det är sådana frågor Colin Firths karaktär letar svar på. Inte hur han ska komma igenom sin svåra depression.

Förtvivlade män som tycker synd om sig själva har vi sett mycket av den senaste tiden. Bill Murray i alla filmer han varit med i sedan 1980-talet och Jim Carrey i "Eternal sunshine of the spotless mind" är två exempel. Vanligtvis brukar man kunna få sig en och annan livsbejakande insikt när man bevakar dessa män, men Tom Ford är uppenbarligen helt ointresserad av att bjuda oss på något sådant, även fast han kanske tror det själv, eller bara vill ge sken av det.

Sken finns det gott om här. Varje bildruta nästintill skiner av perfektion. Eller rättare sagt, varje objekt i bildrutan skiner av perfektion. För stilistiskt är "En enda man" väldigt ointressant, även fast det är lätt att glömma när man ser alla välsnidade kavajer, snygga människor och smakfullt inredda rum. Men att titta på denna film är lite som att bildgoogla "60's fashion". Det finns mycket snyggt att titta på, men bilderna saknar struktur, de är inspelade och ihopklippta utan att man funderat på dess funktion, eller på kamerans relation till de filmade objekten. Detta är dock något vanligt och folk brukar vanligtvis inte störa sig på det, men hade någon dött av att fundera lite över om man i en film som till stor del handlar om stil verkligen vill använda sig av konventionella medel som bild-motbild?

Tur är det väl då att man valt att placera Colin Firth i nästan varje scen. Trots att han inte är modellsnygg smälter han bra in i bilderna, och han ger tyngd till denna substanslösa film samtidigt som han lättar upp den lite genom att vara väldigt lätt att titta på. Det finns vissa tendenser till att man arbetat på Firths och de övriga skådespelarnas rörelseschema, och filmkoreografi är något man nästintill bara ser i 1700-1800-talskostymdramer, musikaler eller martial arts-rullar. Men detta var av sekundär vikt, precis som allt annat förutom kostymen, rekvisitan och scenografin.

Det är lite som om Ford var så upptagen med att skapa snygga bilder att han lade alltför stor vikt på det där snygga och glömde själva bilden. Alltså har vi bara en snygg. För någon bild vet jag inte riktigt om jag sett.