David (Ben Kingsley) är en framgångsrik författare och universitetsprofessor. Han är en eftertraktad gäst i olika tv- och radioprogram. Han lever ett tryggt liv och har haft samma älskarinna i tjugo år. David föraktar äktenskapet och är nöjd med sitt civilstånd. Han har absolut inga planer på att ge sig in i något långt förhållande. Han spelar squash och fikar med sin bästa vän George (Dennis Hopper). De pratar om allt mellan himmel och jord, men framför allt om kärlek och tankar kring det.

En dag kliver Consuela (Penélope Cruz) in när David håller föreläsning. Consuela är vacker och hon vet om det. De två inleder en relation och blir förälskade i varandra. David är hänförd av Consuelas skönhet, men samtidigt känner han en oro för att det är så stor åldersskillnad mellan de två. De två diskuterar konst, relationer och sex med varandra, och bygger upp något mer än bara en tillfällig romans.

David försöker se relationen som en tillfällig flört, lite krydda åt tillvaron, men starkare krafter bubblar inom honom. Känslor av begär och svartsjuka, han vill ha Consuela för sig själv, han försöker kontrollera henne. David förvånas själv över sitt beteende. När Consuela går till ett dansställe med sin bror blir David så misstänksam att han förföljer henne dit. Hon blir arg och menar att David måste lita på henne. Efter denna incident tänker David att förhållandet är över, men Consuela hör av sig igen. De träffas mer och mer.

Historien är fint paketerad. Det finns ett fint samspel och en äkthet i skådespeleriet som jag gillar. Trevligt med Dennis Hopper i en roll som känns jordnära, även om det alltid känns som om det finns någon galenskap bakom de där ögonen. Ben Kingsley är imponerande i rollen som David. Han har den där akademiska pondusen som krävs för att spela en sådan här roll. Penélope Cruz är som alltid vacker. Hon gör sin roll väldigt bra, men det är något som saknas i helheten.

Filmen är ett stadigt bygge av bra regi, foto och skådespeleri, men Isabel Coixet når aldrig riktigt ända fram i ambitionen att förmedla kvinnans utsatta position som föremålet för mannens åtrå. David är liksom för bra och snygg. Det känns för enkelt att placera David i ett mörkt rum med ett whiskeyglas för att vi ska förstå att han mår dåligt. Alla situationer och karaktärer är som ett återupprepande av sådant man sett förut. Hela filmen känns som ett säkert kort. Man plockar lite idéer från filmer man sett förut. Jag tycker inte att filmen hittar sitt tempo.

När jag ser en film vill jag gå från biosalongen med en påtaglig känsla. Jag vill känna att jag sett något som gripigt tag i mig - en hemsk känsla, ångest, glädje, oro eller något annat. Nu går jag bara härifrån och rycker lite på axlarna och tänker att det var väl en okej film. "Elegy - Skönhetens makt" är en strålande demonstration i hur man gör en solid historia som är jämn rakt igenom, men aldrig lyfter.

Gå och se den här filmen om du vet vad du vill ha, om du vill ta det säkra före det osäkra.