Det blir fler som förstår den här, eller åtminstone tar den till sig. Du levande är rakare än Sånger från andra våningen (2000) utan att för den skull förenkla. Den är minst lika rolig, men humorn är mer lättillgänglig. Det är massor av musik, ja till och med sång! En sak jag noterar är att karaktärerna är mer spridda än sist det begav sig. Anderssons förra film hade nästan bara män i kostym i huvudrollerna. Den här gången tar även kvinnorna plats, ung som gammal, och inte heller alla är kostymklädda. Annars är det samma kalla Sverige i en nästan obestämbar tid mellan andra världskriget och nu. En hånskrattande och elakt skildrad börsklippare med drag av statsministern pratar visserligen i mobiltelefon, men mycket annat är hämtat ur tidigare decennier. Det är ovanligt många välbevarade 50-talskök i filmens lägenheter.

Istället för en dystopi över en millenieförvirrad samtid a la "Sånger", får vi här komma människorna närmre. Det är osäker förälskelse, alkoholiserad paranoia, familjemedlemmar som är osams över pengar. De berättar rakt in i kameran om sina drömmar, och jo, drömmarna är en del av filmen, en del av berättelsen. Det drömskt overkliga till trots känns det alltför verkligt när en domstol dömer en byggjobbare till elektriska stolen för att ha krossat en servis, och skålar i öl efter en summarisk rättegång.

Låter det inte så kul? Men det är det. Filmens titel anspelar på en Goethedikt som uppmanar till glädje över livet. Den dikten har Roy Andersson utgått från och fångat andemeningen i, på sitt alldeles speciella sätt.

Estetiken är densamma, dialogen lika förenklad, människorna lika bleka i ansiktet som i föregående film. Det blir en trilogi, säger Roy Andersson själv. Sånger från andra våningen och Du levande är bara övningar inför den avslutande filmen, men de är också helt fristående filmer.