Ted Cole är inte lycklig, men ändå verkar han njuta i fulla drag av livet. Det enda problemet verkar vara hans fru Marion som är innesluten i sig själv. Ted föreslår att de ska separera, bara på prov, över sommaren.

Anledningen till Marions inneslutenhet är en tragisk bilolycka. Under en färd på en vintrig väg omkom parets båda tonårssöner. Efter olyckan flyttade Ted och Marion till en ny ort, skaffade ett vackert hus och fick en dotter, som när filmen utspelar sig har hunnit bli fem år gammal. Alla tre lever de genom gamla svartvita fotografier av de döda sönerna, som sitter inramade överallt i huset.

Ted är författare och konstnär och försöker på bästa sätt leva livet trots de sorger som finns tätt under ytan. Han är en hyllad barnboksförfattare och när han inte skriver eller berättar sina historier "roar" han sig med att måla av kvinnor, som han också inleder något slags förhållande med.

Under sommaren anställer han en assistent, Eddie som är litteraturstuderande, för att få hjälp med korrekturläsning. I själva verket behöver han dock en chaufför, eftersom han själv inte längre kör bil. Unge Eddie får dock problem att koncentrera sig på sitt arbete, då Marion inleder en sexuell relation med honom.

Door in the floor är ett mycket välgjort drama, som utvecklar sig långsamt, långsamt men egentligen aldrig når ett klimax. Själv blev jag smått förälskad när jag såg Irving-filmatiseringen Garp och hans värld, men några liknande känslor har jag svårt att utveckla för denna film. Men visst är den bra - Jeff Bridges är strålande som den excentriske författaren, och Kim Basinger övertygar som hans hustru. Se den för att ta det lugnt ett par timmar med en god film. Om du är ute efter upplevelser, välj något annat på repertoaren.