När man går och ser en film av Baz Luhrmann så vet man vad man kommer få, lika säkert som när man går och ser ... "The Expendables 2" till exempel. Däruti ligger mycket av hans framgång. Ett vinnande koncept. Ärligt eller djävulskt, vem vet. Låt oss anta det förra och spara cynismerna till morgondagen som aldrig kommer. För "The Great Gatsby" är faktiskt svår att såga.

Personligen har jag rätt svårt för den här typen av bombastiska extravaganser som lätt känns kalla och opersonliga (även om estetiken egentligen är högst personlig). Jag tyckte till exempel väldigt illa om "Moulin Rouge": hysterisk och huvudvärksframkallande, med jobbigt krystade sångnummer som skar sig enormt med de delar av filmen jag verkligen gillade. Däremot älskade jag Luhrmanns debutfilm "Strictly Ballroom" och ser om den minst en gång per år. "The Great Gatsby" är lite av en mix av de båda.

F. Scott Fitzgeralds roman från 1925 sägs vara ofilmbar. Ändå tycker jag att Luhrmanns försök hör till de bättre. Sagan, får man väl ändå kalla det, om Jay Gatsby som mister sin stora kärlek Daisy och som sedan ägnar en stor del av sitt liv åt att vinna henne tillbaka, lever upp. Faktiskt. Luhrmanns stil fungerar här, det är balanserat och mäktigt. Till och med romantiskt. Plus till 3D-effekterna också, det är så här tekniken skall användas!