Det blir ju inte direkt någon lyxkryssning, men den charmerande brittiska Lucy (Charlotte Gainsbourg) finns med på båten och gör tillvaron lite trevligare. Hon får efter mycket om och men lite bättre kontakt med Salvatore och föreslår att de ska gifta sig när de kommer i land för att hon ska ha ett skäl att få stanna kvar där. Om hon inte då blir bortgift till någon sliskig gammal amerikansk gubbe istället, förstås.

Vad Salvatore tjänar på detta kärlekslösa avtal framgår inte, men Lucy är ju så vacker att det inte spelar någon roll, bara de gifter sig. Väl i land så trakasseras de nyanlända av myndigheter med kluriga test och frågor. Det visar sig inte vara helt lätt för alla att ta sig in i det nya landet, och kanske går drömmen om att få simma i floder av mjölk i kras.

Visst, som ett sorts tidsdokument som skildrar massutvandringen från Europa i början av förra seklet finns väl här inte mycket att klaga på. Paralleller till dagens flyktingar kan dras med allt vad deras längtan efter ett förlovat land innebär och hur de behandlas av myndigheterna när de väl har kommit fram. Men dessvärre blir det oerhört långtråkigt att se det här på film.

Onödigt utdragna scener som inte alls för handlingen framåt vimlar det av och det känns så krystat när stilistiska grepp överdrivs gång på gång. Emanuele Crialese må vara publikfavorit och ha vunnit en massa priser för sina filmer, men det är långt fler än jag som skruvar på sig och suckar i biosalongen. Det hörs inte minst på grund av tystnaden, för det är väldigt ont om musikaliska toner till en början. Det är först långt in i filmen när Charlotte Gainsbourg kommer i bild som vi får höra den första trudelutten.

Det känns som om det ska vara någon sorts fanfar för henne, men bara för att hon är kändisdotter ska hon inte höjas till skyarna. Själv tycker jag inte att hon gör sig så värst bra på vita duken. Hon kan satsa på musiken istället, där övertygar hon mig mer än vad hon gör på film. Statisternas svaga insatser gör i kombination med närbildssjukan och filmstudiokänslan att det stinker lågbudgetproduktion och idétorka lång väg, trots att filmen i Italien anses vara en storproduktion och det är mycket snack om den. Låt dem snacka. Crialese kan bättre än så här.