Det är nästan hjärteskärande att gång på gång se det lilla fölet försöka dia och gång på gång bli bortputtad av sin mamma. Till slut ligger det lilla fölet bara helt själv, som oförmögen att resa sig då den förskjutits av mamman. Den ser så ynklig ut att det inte finns någon tvekan om att det existerar kameltårar. Det enda som kan rädda det lilla fölet nu är en musikalisk rit. Familjens två pojkar ur den yngsta generationen skickas till staden för att leta rätt på en musiker.

Resan till staden blir förutom en upplevelse i sig också en resa i kontrast, det gamla sättet att leva ställs mot det nya. Nomaderna har anpassat sin livsstil till naturen, inte tvärtom. Men i stan har den västerländska livsstilen trängt sig på, där har människorna tv, motorcyklar och moderna kläder. I jakt på batterier till radion besöker bröderna livsmedelsaffärer fyllda av massproducerade varor och man märker den yngre broderns längtan efter detta prylfixerade liv.

Nästa dag kommer en fiolmusiker till deras hem. Medan fiolmusikern spelar och den unga frun sjunger förs kamelmamman och fölet samman. Nomadernas musik och sång hjälper dem att läka sprickan som uppstått dem emellan. Och det fungerar faktiskt. Då riten handlar om kampen för att vinna tillbaka förlorad kärlek är det något som alla kan relatera till, eftersom inget liv är möjligt utan kärlek.

Jag tycker det här är en varm och vacker dokumentär som påminner om en saga, men den berättar också om ett folk i förändring. Man skulle kunna kalla det "berättad dokumentär", som använder sig av spelfilmselement och dramatiska tekniker, men fortfarande placeras inom gränsen för vad man kallar dokumentär. Det är den här blandningen som gör dokumentären både härlig och unik.