Berättelsen börjar med ett självmord. Andreas (Trond Fausa Aurvåg), en till synes medioker man i bästa livskrisålder, slänger sig framför ett tunnelbanetåg. Andreas bussas till en värld där allt på ytan är stilrent och trevligt, men han får snart en olustig känsla av att det inte är något som stämmer. Det saknas känsla. Ingenting smakar. Inte ens fitta smakar, säger en man i toalettbåset och en annan man replikerar med att man vänjer sig. Men Andreas vänjer sig inte. Han försöker leva ett liv i stilfullhet med sin fru (Petronella Barker), sitt revisorsjobb och sitt stora, välinredda hus. I flykt från tristessen vänsterprasslar han med en tjej (Birgitte Larsen) på jobbet, men inte ens det lyckas rädda honom ur den bistra smaklösheten. Han börjar önska sig de små sakerna, som den starka smaken av varm choklad. Några tappra försök att begå ytterligare självmord fungerar dock inte. Det verkar som att Andreas har hamnat i ett helvete som inte går att fly ifrån.

Jens Liens originella, svarta dramakomedi gör Norge till ett betydligt mer intressant filmland. Festivalpriser som den erövrat har den gjort sig väl förtjänt av. Den brysomme mannen tar upp det tillstånd som verkar prägla allt mer av det skandinaviska välfärdssamhället; den totala tristessen. Det går samtidigt att avläsa en svidande kritik mot den högervåg som fått den skandinaviska människan att hellre diskutera inredning än fördelningspolitik. Ett samhälle som idealiseras, men där känslor förträngs och konflikter undviks.

Bildspråket är liksom samhället i filmen minimalistiskt och detaljerat. Det går onekligen att dra kopplingar till Roy Anderssons berättande. Även om Den brysomme mannen tenderar att berättas långsamt blir det aldrig tråkigt. Istället håller sig den otäcka rastlösheten sig ständigt närvarande och lämnar en inte oberörd.