Nicholas Sparks kärlekshistoria utspelar sig i Charleston, South Carolina, en romantisk och poetisk vacker scen som gjord för romantik. Det är en pittoresk och stillsam småstad som hämtad ur en saga, precis som den omåttligt godhjärtade Savannah (spelad av Amanda Seyfried). Seyfried, som ensam kan fylla duken med hennes vackra leende, är här lika sagolikt charmig och änglalikt karismatisk som i "Mamma Mia". Hennes karaktär Savannah tycks inte göra något av själviska ändamål, hon ger all sin kärlek och uppmärksamhet till de som behöver det mest; de sjuka, ensamma och mindre lyckligt lottade.

John (Channing Tatum) är å sin sida en ganska stereotyp maskulin Hollywoodfigur; plikttrogen, modig, patriotisk, stilig och med ett mörkt och mystiskt förflutet. Filmen antyder hans mörka förflutna men ger oss aldrig de intressanta detaljerna, något som boken kanske gör bättre. Detsamma gäller Johns far, briljant spelad av Richard Jenkins, vars egensinniga uppträdande är en av filmens mest gripande komponenter.

Rollbesättningen är i det närmaste perfekt, alla är som skapta för sina roller. Tatum är som en bättre version av Josh Hartnett i "Pearl Harbor" medan Seyfrieds gränslösa charm är som gjuten för den "perfekta kvinna" Savannah skildras som. Det kan låta som en förtryckande förpassning av kvinnan men faktum är att Seyfrieds karaktär är minst lika drivande som Tatums.

"Dear John" står egentligen inte ut från massan, vilket Lasse Hallströms filmer aldrig gjort (även om "Chocolat" var en fullträff), men är likväl klart sevärd. Är du lika svag för passionerad kärlek och amerikansk patriotism post-9/11 som jag kommer du ha svårt att hålla tillbaka tårarna.