Cole Porter, som verkade under första halvan av 1900-talet, har enligt många skrivit oförglömlig musik. För att förstå hans musik måste man kanske förstå det förhållande han och hans fru Linda hade. Cole var gay och hade många förhållanden med olika män, men den relation han hade med Linda var alldeles speciell.

Han ville ha alla sorters kärlek och de fanns helt enkelt inte i en och samma person. Cole och Linda var oförmögna att tillfredsställa varandra helt, men såg något hos varandra som de inte kunde leva utan. Hon stod vid hans sida i vått och torrt, med några få undantag. Filmen fokuserar just på förhållandet dem emellan och den inverkan det kan ha haft på hans musik. Han skrev om kärlek och filmen vill visa på kärleken dem emellan, som trots att den var lite annorlunda kanske var den största.

Bland de artister som framför Porters låtar i den här filmen märks Robbie Williams, Alanis Morisette och Elvis Costello. Det är faktiskt under dessa ögonblick som filmen är bra, men bara då. Att Kevin Kline och Ashley Judd är väldigt bra i rollerna som Cole Porter och hans fru Linda spelar ingen roll när filmen inte lyckas fånga mig, utan i stället har samma verkan som ett sömnpiller. Det finns dock en mycket vacker sen när Kevin Kline sjunger för en döende Ashley Judd.

Filmen har svårt att engagera och har man inte ett förhållande till Cole Porters musik, vilket jag inte har, kommer man inte få det heller. Inte ens Ashley Judds vackra Armaniklänningar kan göra något åt den tråkighet som infinner sig. En film om kärlek ska gripa tag och kännas någonstans kring hjärttrakten. Det gör inte De-lovely.