Ryssarna vet fan inte vad det innebär att skämmas. Hade de vetat det så hade inte huvudkaraktären i "Day Watch", Anton (Konstantin Khabensky), sprungit runt i en grå alkiskofta, soundtracket hade inte varit inspirerat av Limp Bizkit à la "MI2" och tjejerna inte burit Pitbullhundhalsband, sådana där med extremt långa spikar. Nä, någon skam känns inte av och det är väl tur det för då hade vi kanske fått nöja oss med Tarkovsky dagarna i ända, vilket helt enkelt inte hade fungerat. Istället bjuds vi nu på något av det coolaste jag sett i filmväg. Jo, detta spektakel överträffar till och med "Dödligt Vapen 3" när jag var femton år och såg den tillsammans med farsan på bio.

"Day Watch" spinner vidare på föregångaren "Night Watch" och gör det med en hastighet och en kraft som imponerar. Storyn är den samma som i "Night Watch", de vita och de mörka balanseras av en tusenårig uppgörelse. Vapenvilan kontrolleras av människor med övernaturliga krafter: De Andra. En ständig rädsla råder för att balansen ska till att rubbas och krig utbrista, vilket är vad alla i salongen sitter och väntar på.

Day Watch känns lite grann som "Matrix" fula, mobbade, lillebror som vuxit upp, tränat på gym och bestämt sig för att ge igen. Ni vet den där människan som ingen vill stöta sig med och som snor allas brudar, trots att han bär neonkläder, tribaltatueringar och har ring i örat. Ungefär så känns "Day Watch": helt missanpassad men ändå accepterad. Lägg till detta ett myller av sidohistorier, märklig komik samt ett mycket innovativt bildberättande och du har nästa film som kulturtanterna på DN kommer känna sig tvingade till att hylla, minns "Kung Fu Hustle".

Tyvärr så dras helhetsintrycket ner av att filmen är för rörig. I sin passion glömmer den bort att förklara och satsar istället helt och hållet på det visuella. Detta gör att man känner sig lite lurad, ok det fungerar rätt länge men efter ett tag så vill man ha någonting utöver bomber och granater, man vill ha äkthet och innerlighet, annars blir det lätt lite väl mycket Luc Besson över det hela. Stil och ton är inte allt.