"Dark Shadows" har producerats som tv-serie två gånger: 1966-1971 och 1991 och beskrivs som en (urgotisk) såpopera med dess klassiska ingredienser; kärlek, svek och intriger.

Magi och svärta är två komponenter som Tim Burton, med sin fantastiska berättarteknik och öga för det visuella, behärskar till fullo. Så också i "Dark Shadows". Det här är hans värld, full av fantasi och humor. Och jag känner mig hemma direkt.

Handlingen kretsar kring familjen Collins, på 1700-talet uppburna invånare i en amerikansk kuststad, som faktiskt byggts kring deras framgångsrika fiskeindustri, men som år 1972 är utblottade även om de fortfarande bor kvar i sina förfäders slott, som nu tragiskt förfaller.

Olyckan beror på att häxan Angelique (Eva Green) har kastat en förbannelse över släkten, sedan hon fått sitt hjärta krossat av Barnabas Collins (Johny Depp). Hon har dödat hans älskade Josette och förvandlat honom till vampyr och de senaste 200 åren har han förbannat sitt öde fastkedjad och nedgrävd i en kista. Men några intet ont anande byggarbetare befriar honom och han bestämmer sig för att återupprätta familjens heder och vinna tillbaka marknadsandelar i fiskbranschen som nu domineras av Angelique. Samtidigt får han en ny chans på kärleken då Josettes släkting och fullständiga avbild Victoria Winters arbetar åt familjen Collins.

Angeliques känslor har dock inte svalnat, så hon sätter alla tänkbara käppar i hjulet för Barnabas.

"Dark Shadows" är stjärnspäckad med namn som Michelle Pfeiffer, Christopher Lee och Helena Bonham Carter. Men de får inte speciellt mycket speltid att glänsa på, för här handlar allt om Johny Depp. Hans komiska talang kommer till sin rätt, samtidigt som hans karaktär också får ge uttryck för den djupaste sorg. Scenen då han hänger som en ledsen fladdermus i en sänggardin är en komisk pärla som stannar kvar på näthinnan.

Men, hur ljuvligt underhållande det än är, så känns det emellanåt lite för barnsligt, bland annat för att man begagnar sig av en del billiga skämt.

Och vissa händelseförlopp ges alldeles för lite utrymme, som när Barnabas konfronteras med 70-talet efter att ha legat undanstoppad i en kista i 200 år, det avhandlas raskt med några musiksatta scener (för övrigt sitter musiken som en smäck, komponerad av Danny Elfman). Även sidokaraktärerna och deras historier känns skissartade. Jag får känslan av att det finns så mycket mer att berätta, är månne en uppföljare på gång? Det hade inte varit helt fel.