Den unge Daniel lever utanför samhällets gränser. Han försörjer sig genom att, mot betalning, spraya kärleksförklaringar i graffiti på Köpenhamns väggfasader. Vilket leder till att skattemyndigheterna börjar ha ögonen på honom och kräver att han skaffar sig ett arbete. Daniel lever i sin egen värld utan varken tanke eller respekt för omgivningen. Men så träffar han problemtjejen Franc och blir blixtförälskad, och i och med det börjar han så sakteliga få upp ögonen för sin levnadssituation och inse att han måste göra rätt för sig. Det händer förstås en rad komplicerade saker på vägen dit, men spännande blir det inte, inte heller känslomässigt eller roligt. Förutom Daniel och Franc rymmer berättelsen ett pärlband av destruktiva, osäkra eller olyckliga människor.

Ambitionen verkar vara att väva samman dessa olika figurers öden och levnadshistorier, men det vill sig inte riktigt. Det blir mest rörigt och samtliga karaktärer beter sig mer eller mindre galet mest hela tiden. Daniel och Franc svävar mellan dröm och verklighet och det framgår aldrig riktigt vad de innerst inne känner, på så sätt blir de inte särskilt mänskliga. Den enda karaktär som fastnar någorlunda är kompisen "Morfar", inte heller han är speciellt lyckat framställd men trots det den enda som lockar fram någon som helst reaktion för mig som tittare. Han sticker in en del roliga repliker emellanåt, men mycket mer än så blir det inte.

Den enda känsla som består efter filmen är tacksamhet över att man själv inte hamnat utanför samhället på det sätt som ungdomarna i filmen gjort. Så i det syftet skulle Dark Horse kanske kunna fungera som varning för yngre tonåringar. I övrigt kan jag inte komma på någon bra anledning till att se den.