Bad Blake (Jeff Bridges) är en avdankad countrylegend som livnär sig på att uppträda i bowlinghallar och på mindre hak. Han är alkoholiserad, överviktig och röker för mycket. Således är han en stereotyp musiker. Kort sagt kan hans namn beskriva hans tillvaro. Detta är dock inget han verkar bry sig särskilt mycket om förrän han träffar Jean (Maggie Gyllenhaal). Jean är reporter på en liten lokaltidning och genom hennes intervju tvingas Bad gräva i sitt förflutna och inser samtidigt vad det är han saknat hela tiden - en familj. I samma andetag som han slås av Jeans skönhet inser han också hur dåligt hans liv egentligen är och viljan att bli en bättre människa väcks till liv.

Till en början känns filmen lite kringflackande. Det är svårt att se exakt vad Bads mål är med livet och vad filmen egentligen vill berätta. Normalt sett hade vi fått följa hans karriär från början och sedan, någon gång i slutet av filmen, hamnat där vi nu börjar. Alternativt hade vi fått se hans karriär i tillbakablickar. Regissör Scott Coopers ambition är dock mindre anspråksfull. Istället för att berätta om en glamorös musikkarriär väljer han att skildra Bad i ett skede av livet där personliga relationer står i centrum, inte musiken. Detta betyder dock inte att vi inte får njuta av bra musik.

Från det ögonblick Bad träffar Jean lämnar han gradvis sitt artist-alter ego för att istället bli den man, och far, som han misslyckats med att vara tidigare. Han går från att vara Bad till Good. Men det går inte smärtfritt och hans förflutna bär med sig problem som får konsekvenser i hans försök att bli en bättre människa.

"Crazy Heart" undviker den svartvita självklarheten mellan framgång och nedgång samt mellan lycka och förtvivlan som många filmer använder sig av i sina berättelser. Bara för att Bad gör sitt bästa att bli nykter och en bättre människa i det stora hela betyder inte att alla problem är ur vägen och att han får allting han önskar. Genom att undvika ett svartvitt berättande, utan gråzoner och nyanser, och Hollywoods många gånger förutsägbara stereotyper och klichéer skildras en historia präglad av realism som få andra filmer lyckas med utan att det känns alldagligt.

Jeff Bridges är oerhört övertygande i sin gestaltning av Bad och har synnerligen välförtjänt också nominerats till en Oscar för sin insats. Bridges styrka ligger i att han inte verkar behöva anstränga sig för att göra sig trovärdig. Jag glömmer bort att jag ser en professionell skådespelare som jag sett i så många andra roller förut och uppslukas istället av mannen på duken som känns lika verklig som mannen i sätet framför mig i salongen, om än betydligt mer intressant.