Henry Selick har tidigare gjort filmer som "James and the giant peach" och "Tim Burton's The nightmare before Christmas". Selicks karaktäristiska estetik är lika näravarande i "Coraline" som den är de i ovanstående filmer. Vi känner igen karaktärernas avlånga lemmar och deras äckligt välarbetade minspel.

Precis som i "James och jättepersikan" utspelar sig "Coraline" i en sluten miljö. Denna gång befinner vi oss i en liten by på landsbygden dit Coraline precis flyttat med sina föräldrar. Vår huvudperson blir snart less på sin nya tillvaro, föräldrarna sitter mest framför sina datorer, vädret är grått, den enda jämnåriga personen i området är en tönt och grannarna är originella så det slår om det, men ändå i längden rätt tröttsamma.

Efter att ha retat gallfeber på sin far får Coraline i uppgift att utforska det gamla hus de bebor. Hon finner en mängd tråkigheter innan hon lägger märke till en dörr i en ovanligt liten storlek. Tyvärr är den inte bara igentapetserad utan även igenmurad. Men när solen gått ner och den mystiska månen är den enda ljuskällan öppnas denna dörr och vår lilla Coraline som råkar vara vaken kryper genom och kommer till en värld som är skrämmande lik den tråkiga värld hon precis lämnat bakom sig. Men här bjuds det på mör kyckling istället för ruttna rotfrukter, föräldrar har tid över att spendera på sina barn och allt verkar vara perfekt. Historien utvecklas vidare och Coraline kastas mellan den tråkiga - riktiga - världen och dess utopiska spegelbild.

"Coraline" är inte bara en av de estetiskt mest njutbara filmer jag sett på väldigt länge, den tar även upp ett ämne som jag tycker har förbisetts lite på senare tid. Ämnet: paradiset kontra jorden, utopin kontra vardagen. Den uttråkade Coraline blir hänförd av den nya värld som hon hittat och som hon trivs alldeles utmärkt i. Men lyckan har såklart ett pris och när hennes "andra" mamma och pappa ger henne ett ultimatum, antingen stannar hon i den riktiga världen eller också blir hon kvar hos dem och får då, precis som alla andra i den andra världen, knappar istället för ögon.

Selick har gjort en film om den sköra gränsen mellan rättfärdigt behov och girighet. Att ett sådant tema tas upp i en kontext där barn och uppväxt är centrala aspekter är förstås modigt. Och att Selick dessutom hanterar frågorna med en sällan skådad respekt är inte heller fy skam.

"Coraline" överraskar inte på något sätt. Selick uppfyller alla de förväntningar han har byggt upp och han gör det med råge. Många av sekvenserna i "Coraline" är sprängfyllda med roliga eller fina detaljer och filmen visas både i vanlig 2D eller i utopisk 3D. Vill man få lite extra krydda på ett redan estetiskt fulländat verk kan man välja att se den i 3D, men det är knappast ett måste.

I ett blogginlägg på Film.nu från februari i år klagade Johannes Finnman över att det inte fanns tillräckligt många filmer i Oscarsgalans animerade långfilmskategori. Om han klagar över att man inte gör tillräckligt många animerade filmer, eller om den incestuösa akademin inte orkade kolla på tillräckligt många filmer för att kunna nominera fler än tre, är inte helt klart. Det ska dock bli intressant om vi ser samma sak hända nästa år.