Allt börjar med en fiskmås och ett besök i tvättstugan. Christer är katalysator till ett förlopp som förändrar livet för några människor i ett somrigt Oslo. Han är i full gång med att tvätta sin tröja då han kommer ihåg att hyran, i kontanter, ligger i en av tröjans fickor. I lätt panik sliter han ner husets huvudsäkring och det blir svart. När hyresvärden får igång strömmen igen uppenbaras konsekvenserna av Christers agerande.

En man som i ögonblicket för strömmens återkomst skruvar i proppskåpet dör på fläcken och lämnar sin asociala dotter ensam i den lägenhet hon knappt lämnat på kanske 30 år. Den nyblivna mamman Heidi lyckas inte tvätta sin kvinnomisshandlande mans byxor i tid och börjar fundera kring sin livssituation och Christer själv blir utslängd ur kollektivet där han bor, då han inte kan betala hyran.

Eva Sørhaug har gjort en konstig film som blandar drama med svart humor och familjefilm. Blandningen blir för mycket för mig och jag blir bara arg när hon inte tar problemen hon ställer upp på allvar. Man vet inte vad man ska känna. I ena stunden känner man empati och i den andra så bryr man sig inte längre då historien skojat bort allting. Musiken, vädret och miljön följer någon sorts idé kring ett oskuldsfullt familjärt Oslo medan historien inte kan bestämma sig för vad den ska berätta.

Jag antar att hon vill berätta om hur den minsta sak kan förändra en människas liv och hur de då kan bli bättre väsen i sig själva. Men ett syfte ska man inte behöva anta. Det skulle faktiskt lika gärna kunna vara frågan om en satir kring människors världsliga problem. Jag vet inte. Tummen ner för en film som inte kan bestämma sig och därför inte uppnår någonting.