När vi först träffar Berrys karaktär är hon en vanlig och något klumpig kontorsråtta som jobbar med grafisk design. Hon råkar av en slump få reda på att företagets ägare och hans fru håller på med mystiska affärer och blir då mördad. Hon väcks dock till liv igen av, just det, en katt. Efter det är inget sig likt igen, och resten av filmen får vi se Halle Berry i en svart läderdräkt med tillhörande piska studsa omkring på hustak, klättra på väggar och annat som hör genren till.

Skurken i filmen står Sharon Stone för. Hon gör ett bra jobb med en roll som säkert kan kännas lite "close to home". En före detta modell som vid 40-års ålder inte får några fler jobb och istället tillbringar en stor del av sin tid med att dricka whiskey och väsa bittra repliker. Någon speciellt värdig motståndare till Catwomans superkrafter är hon dock inte. Stones hemliga vapen är att hon i alla år har använt en speciell hudvårdsprodukt som gör hennes hud hård som ett skal. Det är precis lika löjligt som det låter.

Efter att ha sett Catwoman så inser man verkligen vilket bra jobb som har gjorts med de två Spider-Man-filmerna. De kunde också lätt ha blivit lika löjliga som Catwoman, men där har man lyckats med två riktigt bra huvudrollsinnehavare, smart dialog och en allmän självdistans. Tyvärr verkar skaparna av Catwoman har satsat på att det räcker med att Halle Berry drar på sig en galet tight dräkt och gör en del sexiga moves för att det ska bli en lyckad film. Klar felbedömning där.

Det finns en del feministiska teman i filmen om att lyckas som ensam kvinna i en mansstyrd värld, och det utseendefixerade samhället som skapar Sharon Stones onda kvinna. Det är ju jättekul att se en stark kvinnlig superhjälte, men när hon måste gå runt som någon S&M-dominatrix direkt ur en klassisk manlig fantasi känns det inte som att de feministiska bitarna direkt passar in. Vill man se starka, häftiga kvinnor ska man se Kill Bill-filmerna. Vill man se bra filmer om superhjältar ska man se Spider-Man-filmerna.