En tragisk olycka förändrade livet för Mateo Blanco (Lluís Homar). Idag är den tidigare filmregissören blind och kallar sig Harry Caine. I samma olycka förlorade han sitt livs kärlek, Lena (Penélope Cruz). Lena hade precis börjat leva sitt eget liv och kommit bort från ett destruktivt förhållande med en maktgalen äldre man. Med hjälp av tillbakablickar berättas historien om Mateos och Lenas osannolika öde tillsammans.

Återigen gestaltar Penélope Cruz den utsatta, starka, kvinnan, drabbad av tragedier med en uppoffrande mentalitet som är signifikativt för Pedro Almodóvar. Men till skillnad från "Att återvända", där Cruz karaktär fullbordade hjälterollen, stannar Lenas hjältestatus vid intentioner. Motståndet från samhället och männen driver henne till döden.

Ingenting romantiseras eller görs till ett spektakel. Kärleksscenerna är inte på något sätt vackert filmade eller framförda, de är alldagliga och framförs som om det inte fanns en kamera där. Inte heller framställs Lenas liv i lyx, filmarbetet, eller Lena och Mateos tillflykt till Lanzarote som speciellt romantisk eller glamorös. Men allt är heller inte eländigt. Kameran vilar inte över någon i tårar. Jag kan inte påminna mig att jag såg någon karaktär gråta, mer än i filminspelningen i själva filmen, trots att det verkligen inte rådde brist på sorgliga ögonblick.

Almodóvar visar prov på ett ovanligt genomarbetat bildspråk när resultatet av Lenas "olycka" presenteras. Hon har precis tagits in på sjukhuset när scenen tar slut. Nästa scen hade normalt varit med Lena i sjukhussängen alternativt när hon lämnar sjukhuset x antal dagar senare på kryckor eller i rullstol. Istället presenteras ett montage av röntgenbilder som visar Lenas brutna ben. Nej, det är kanske inte lika poetiskt vackert som att få se en doktor varsamt meddela läget till patienten följt av ett ledset ansikte på patienten och oroliga ansikten på anhöriga eller motsvarande känslor beroende på doktorns utlåtande. Montaget på röntgenbilderna är kliniskt känslokalla men det är också den hårda sanningen. Att bryta flera ben ska inte vara vackert eller sorgligt, det är heller inte så du eller jag skulle känna i den situationen. Almodóvar kompenserar, eller snarare väger upp, den estetiskt fulländade "olycksscenen" i sann melodramatisk karaktär med att känslokallt visa resultatet av den.

Den tragiska historien är inte utformad på att klassiskt storslaget cineastiskt vis. Det byggs inte upp till något grandiost klimax. Istället är det ganska slätstruket, fast på ett bra sätt. Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Som tur är gäller inte det Almodóvar som än en gång lever upp till mina högt ställda förväntningar.