Familjesammankomsterna är minst sagt ansträngda. Marie och Claude som tror sig vara fördomsfria patrioter är i själva verket rejält inskränkta och minst sagt besvärade över att ha fått en jude, en muslim och en kines som svärsöner. De gör så gott de kan för att dölja detta faktum (nåja) men trampar ideligen i klaveret. Svärsönerna är sinsemellan inte heller helt komfortabla och refererar gärna till varandra som Jacky Chan, Netanyahu och Khadaffi.

Så avlöser kulturkrockarna och fördomarna varandra, via en judisk omskärelsefest till halalmat och skämt om Dalai Lama.

Karaktärerna och humorn är starkt stereotypiserad, på gränsen till osmaklig ibland och nivån pendlar mellan barnslig och puttrigt, charmig.

Fördomarna når dock sin kulmen när svärson nummer fyra tar med sin familj från Afrika för att planera bröllopet med yngsta dottern hemma hos Marie och Claude. Det blir som titeln antyder kaos. Den afrikanske svärfadern är nämligen lika fördomsfull och rabiat som Claude och deras sammandrabbningar resulterar bland annat i en vildsint trädfällning, en natt i arresten och en sängliggande fru.

Det är dråpligt, nästan buskisartat men här blir filmens underliggande varma budskap också tydligt, olika är också lika.