En del filmer växer. "Broken" bara växer och växer och VÄXER. Den börjar sannerligen inte helt övertygande. Strukturen liknar den vi känner igen från teveserien, korta scener med en bred arsenal av karaktärer. Det känns rörigt och krävande när vi kastas in i ett trasigt arbetarkvarter i norra London. Där stiftar vi bekantskap med tre olika familjer. Alla med sina egna problem. Problem som förvandlas till trauman, när väldet sipprar in i deras värld.

Men sedan händer något. Filmdebuterande (men från teaterregi meriterade) regissören Rufus Norris kommer in i andra andningen, och hans huvudrollsinnehaverska, tonåriga och supercharmiga Eloise Laurence, fullkomligt trollbinder mig. De är någonting så oförstört, nästan heligt, över en ung människas första möte med en hotfull och farlig vuxenvärld. Och det första jag gör när jag kommer ut ur biomörkret är att jag ringer min 13-åriga lillasyster, bara för att få höra att hon har det bra.

Det är för övrigt inte bara Laurence som är utsökt bra i sin filmdebut, hela det unga gardet av "barnskådespelare" håller jämna steg med sina vuxna och superprofessionella skådespelarkollegor. Bland dem återser vi Tim Roth som spelar Skunks sorgsne far, med ett stort bultande hjärta, samt Cillian Murphy, för en gångs skull inte som Batman-skurk eller någon annan extravagant karaktär, utan bara en helt vanlig engelsklärare.

Filmen har en nerv och en relevans som bara kan uppmätas när oskyldiga offer, allt som oftast barn (så även i det här fallet), riskerar att råka illa ut. Här träffar vi flertalet av dem: Skunk som växer upp utan sin mamma. Hon vill göra tonårsrevolt, men samtidigt inte göra sin älskade pappa orolig. Tjejerna i grannhuset som också saknar en mamma, men som valt sex, våld och lögner som ångestdämpande medicin. Och så den unga mannen i det tredje huset, han som är en främling för alla, inklusive sig själv. Men inte för Skunk. Filmen väver samman deras livsöden och sorger på ett makalöst vackert och smärtsamt sätt.

"Broken" är nog en film som många tyvärr kommer missa. Men jag tror och hoppas att den kan hitta sin publik, för den berättar en väldigt viktig historia. Kanske kan det faktum att den redan vunnit priser, som bästa film, för sin regi och för sitt skådespeleri, ge den där extra lyskraften. Den som alla independent-filmer behöver för att bryta i genom mediabruset.