Oscarbelönade Anthony Hopkins spelar ännu en gång psykopat och mördare. Övriga skådespelare är också karismatiska och utmärkta aktörer. Miljöerna är extravaganta, kvinnorna vackra, männen energiska och fotot utsökt. Det obehagliga blodet flyter och liv går till spillo, men det psykologiska spelet och figurernas inre mörker och ondskefulla planer är lika kusliga. När man minst anar det, vaknar dock moral och heder hos någon och berättelsen vänder. Ändå förvånas man, till slutet. Så görs en bra thriller.

Filmen är en rättgångsthriller, men utspelas minst i rättssalen. Man följer i stället mördaren, åklagaren och polisarbetet och ser hur mordfallet drastiskt påverkar deras tillvaro. Mördaren lyckas med sina smarta, djävulska intriger förstöra familjeliv, karriärer, vänskap, kärlek. Och man tvivlar på att pusslets sista, avgörande bit någonsin ska hittas.

Regissören Gregory Hoblit läste över hundra manus innan han bestämde sig för Bristande bevis. Han fängslades av överraskningarna och det oförutsägbara slutet. Hopkins tyckte manuset var intelligent, sofistikerat, välskrivet och ville gärna göra rollen. Men han säger ödmjukt att han inte skapar, utan bara gestaltar det författaren skrivit.

Storyn påminner om schackspel med drag och motdrag och slutligen schack matt. Mördaren är spelets mästare och utmanar fräckt den unge strebern till åklagare. Båda har sina svagheter och när de blir synliga, är det bara att slå till.

Filmen är välgjord och bygger till sin struktur på "den gamla skolan". Brott för inte löna sig i amerikansk film och på så vis är upplösningen välbekant. Men vägen dit är fascinerande och intressant.