"Bright Star" utspelas i 1800-talets England. Filmen skildrar poeten John Keats (Ben Whishaw) tre sista år i livet och hans "passionerade" förhållande med Fanny Brawne (Abbie Cornish). När Keats insjuknar i TBC ställs parets kärlek på prov och Keats ditintills trogne följeslagare Mr. Brown (Paul Schneider) visar sitt rätta ansikte.

Maken till självgodhet stöter man sällan på. Jag får intrycket av att Keats uppstått från döden och viskat till Jane Campion hur han vill att hans karaktär ska skildras. Narcissismen och självgodheten står på sin höjd när Keats filmen igenom lyfts upp på en piedestal på ett närmast osmakligt sätt av såväl Campion, genom de ändlösa poetiska recitationerna, som av medkaraktärernas överdrivna och till stor del omotiverade kärlek till honom.

Ett stort problem är att förhållandet, som är centralt i handlingen, är allt annat än passionerat. Snarare känns känslorna lika distanserade som de svårgripliga dikterna som återkommande reciteras. Vilket oundvikligen för mig till filmens andra stora problem, nämligen de ändlösa och intetsägande poetiska recitationerna. Det förefaller mig som ytterst osannolikt att någon annan än den poesiälskande åskådaren berikas av dessa recitationer. Mitt under en normal dialog kan Keats bryta av med en uppläsning av en "djup" dikt. Försöket att förmedla en djup och delikat kärlekshistoria känns stundtals pinsam och det barnsliga strävandet efter filosofiskt eftertänksamma scener kärleksparet emellan är meningslöst och intetsägande.

Mest stör jag mig ändå på den närmast osmakliga narcissismen. Kameran vilar långa stunder på Keats ansikte som om det vore den vackraste av jordens skapelser. Keats centrala roll motiveras dock inte på ett tillräckligt sätt. Är det här i själva verket en hyllningsfilm till en poet som de flesta biobesökarna inte har särskilt stort intresse av? Av titeln att döma verkar så vara fallet. Tyvärr lyser dock inte stjärnan så klart som titeln utlovar.