Filmen utspelar sig på vackra Waihau Bay i Nya Zeeland, där 11-åriga Boy bor med farmor, lillebror Rocky och sin get. Filmen tar vid när det är dags för skollov och farmor reser bort en vecka. Då dyker plötsligt Boys pappa, Alamein, upp för att gräva upp en säck med pengar som han gömt flera år tidigare. Boy, som har målat upp en bild av sin pappa som superhjälte, blir först extatisk över pappas återkomst men blir långsamt medveten om Alameins tillkortakommanden.

Waititi skräms inte för att visa upp den mörka sidan av det lokala Maorisamhället, men han gör det på ett något oväntat sätt. Problemen i samhället påminner en del om de problem som ligger till grund för "Krigarens själ" (1994), det är fattigt, männen super och knarkar medan kvinnorna antingen lyser med sin frånvaro eller tvingas jobba extra hårt för att kompensera för männens bristande arbetsvilja. Skillnaden är att problemen här behandlas på ett komiskt sätt och inte som ett nedslående och överhängande tema. "Krigarens själ" har använts som underlag i samtal om mäns våld mot kvinnor (åtminstone under min högstadietid), en funktion som "Boy" sannolikt inte kommer fylla i motsvarande aktualiserad fråga. Det betyder inte att dessa problem inte tas upp, de behandlas bara på ett annorlunda sätt.

Det känns uppfriskande att se en komedi där det finns ett lager under de något barnsliga skämten och där en film kan beröra allvarliga samhällsproblem utan att göra det på ett "mörkt" sätt. Waititi dikterar inte våra känslor till de dystrare hållet, han ger oss bara något att fundera över och prata om efter filmens slut, utan att mista filmens komiska framtoning. Det gör att "Boy" sticker ut som en originell och mångsidig film som lever kvar långt efter du sett den.