En flyttfågel i den smällkalla vintern. Ett kvarglömt barn i en kall buss.

Ett pappersbruks eviga malande och en ödesmättad skog som kuliss. I den lilla staden i Maine sjunger vinden i moll. I alla fall i filmen "Bluebird".

Lesley heter busschauffören som missar en sovande pojke i bussen, när hon går för dan. Filmen igenom lider hon av sitt misstag som även får ett rättsligt efterspel, då den förfrusna pojken svävar mellan liv och död. Samtidigt får vi följa pojkens mamma. En ung kvinna som dövar och dödar sin uppgivna själ med piller, sprit och gräs.

Det här är en film om mänsklig kommunikation som inte fungerar, och lustigt nog svajar det kring dialogen i filmen. Den känns klumpig på sina ställen. Filmen vill förklara karaktärerna genom att låta dem berätta sin bakgrund. Som när pojkens mamma Marla (Louisa Krause) plötsligt börjar prata om sitt barn. Det skulle kunna hända, men känns malplacé i scenen den befinner sig i. Kanske vackert och klokt på pappret, men genomskinligt på bioduken.

Man använder sig av filmiska knep för att manipulera publiken, och det brukar fungera, men då måste de vara mer subtila. Det finns till exempel en scen i "Bluebird" där Lesley ger bort sin mössa till ett av skolbarnen som har glömt sin. Under hela scenen lämnar kameran aldrig Lesley, vilket jag tycker är ett snyggt grepp, men samtidigt visar det hur gärna filmen vill berätta om Lesleys godhet. Som att vi måste förstå att hon är en bra person och sympatisera med henne resten av filmen. Och det gör jag inte. Amy Morton, som spelar Lesley, är inte dålig, men jag bryr mig till slut inte hur hon mår. När hon lider sina kval och stänger ute sin familj, då stänger hon även ute publiken.

Jag tycker om amerikanska independent-filmer. Det gör jag. Men den här får inte igång mig. Och det handlar inte om att den är nedstämd. Det finns ju till exempel "Winters bone" från 2010, som klingar i samma tonart. Men som är lysande.

Det är som att filmmakarna genom att spela på konstnärliga strängar, vill att jag ska känna så oerhört mycket när jag ser den här filmen. Det finns något där, men det träffar aldrig på riktigt. Kanske kan regissören och författaren Lance Edmands göra fina filmer om ett tag, men "Bluebird" är alldeles för amatörmässig för att gå hem hos mig.

Det här känns delvis som en nybörjarfilm, och det är en nybörjarfilm. Men ett plus ska filmen ha för ett innovativt kameraarbete, en fin ljudläggning och en känsla för tristessen i den lilla, snöiga staden i norra Maine.