I Tibet anses blinda besatta av onda andar. De överges och hånas, eftersom de anses bära på dålig karma för synder i tidigare liv. Den tyska, blinda kvinnan Sabriye Tenberken kom till Tibet för studier, men möttes med skepsis av de kinesiska myndigheterna för sitt handikapp. En tibetansk kvinna följde med henne på häst genom de frusna Himalayatrakterna för att söka rätt på blinda barn. Hon fann dem förskjutna, undangömda, flera låg bundna. Sybriye grundar den första och enda skolan för blinda i Tibet.

Hon skriver brev till den berömde bergsbestigaren Erik och ber honom komma till Tibet och följa med barnen på en tur på berget. Det gör han tillsammans med ett team vältränade amerikanska män och kvinnor, som blir barnens guider och beskyddare. Målet för teamet blir att bestiga Lhakpa Ri. Sabriye däremot vill stärka barnens självkänsla och övertyga dem om att de förmår mer än de själva tror. För henne är bergsbestigningen ingen tävling.

Barnen har vackra namn, som Little Moon, Victory, One Hundred Thousand Beautiful Lakes och Happy. Vi ser deras hemmiljöer och möter deras familjer. Barnen är fattiga, men begåvade och ser bergsklättringen som sina livs största äventyr. Men äventyret blir till strapatser och barnen pressas till sitt yttersta. Flera blir sjuka, utmattade och förvirrade.

Tibetanerna klättrade i sina berg långt innan västerlänningarna kom dit. Det var först de utländska bergsklättrarna som förde in tävlingsmomentet, att nå toppen. I filmen blir kulturkrocken tydlig. Teamets mål är att nå ända upp, annars har man misslyckats. För barnen är gemenskapen, leken, äventyret viktigast. Det är härligt att se barnen i lektagen på 6 500 meters höjd, när de tar "Ispalatset" i besittning och rider på låtsaselefanter, gör isskulpturer och är ispalatsets prinsar och prinsessor.

Jag avslöjar inte hur och om expeditionen lyckas, men barnen är hjältar och förmodligen objekt i ett spel om pengar och berömmelse. Filmen spelades in i omgångar under 2004. Först klättringen genom bergspassen, sedan barnens resor till sina hembyar genom Tibet.

Vi får följa den unge blinde Tashis flygresa till sin hemby i Kina för att träffa sin familj, som sålde honom som tioåring till ett kinesiskt par. Tashi tvingades tigga och fick stryk när han inte tjänade tillräckligt. Han flydde, blev gatubarn, misshandlades och blev bestulen. Genom blindskolan och filmen ökades hans självförtroende och man såg hans begåvning. Han talar tre språk och öppnade ett massageinstitut där affärerna nu blomstrar. Tashis öde är kanske filmens mest omskakande och rörande berättelse.

Filmmusiken är varierad och välvald, alltifrån tibetansk munksång till the Turtles "Happy song". Bilderna över bergen och det tibetanska landskapet är svindlande vackra. Fattiga tibetanare fängslar med sin lyskraft och äkthet. En av de blinda pojkarna säger att det är värre att vara blind i hjärtat än med synen. En insikt som stämmer till eftertanke och berättar om att svaghet kan vändas till klokhet och inre styrka.