Okej, jag tänker vara ärlig. Det här är en av de mest svårbedömda filmerna jag någonsin har recenserat. Angelina Jolie spelar en amerikansk kvinna som tidigt i filmen ger upp det trygga livet med sin engelske make och i stället väljer att försöka hjälpa världens utsatta människor. Det hela börjar i Etiopien i början 80-talet och avslutas i Tjetjenien i slutet på 90-talet. Filmen känns som en "greatest hits of misery" då Jolie far runt i världen med hjälporganisationer och hjälper till vid de största mänskliga katastroferna.

Låter det töntigt? Det är det också. Det är också ganska problematiskt på flera sätt då vi till exempel får se Jolie klädd helt i vitt anlända till Etiopien för att rädda de svältande afrikanska barnen tillsammans med sin vite manlige partner (Clive Owen). Som om hela den icke-västliga världen är beroende av ett vitt par för att överleva. Givetvis utvecklas deras relation till ett kärleksförhållande, och filmen försöker under andra halvan balansera mellan att vara en kärlekshistoria och ett drama om mänskligt lidande. Det går sådär.

Vad är det då som ändå gör mig positiv? Jo, att filmen känns genuint intresserad av de lidande människornas situation, det bisarra i västvärldens överflöd och framförallt att den lyckas påverka känslomässigt. Detta är framförallt sant i Etiopien-delen, som får en att vilja rusa ut ur biosalongen och sätta in alla pengar man har på postgiro-konton för Rädda Barnen, Amnesty, Röda Korset och de andra.

Givetvis är det smaklöst att använda sig av sådana här situationer som en bakgrundshistoria för en romantisk film, men kanske är det vad som krävs för att beröra i dagens läge? Att använda sig av dagens Hollywood-saga med alla dess klyschor och förutsägbara berättarknep är ett väldigt effektivt sätt att nå fram till så många människor som möjligt och få dem att tänka till. Lyckas det så tycker jag att ändamålet helgar medlen. I Beyond Borders så lyckas det ett flertal gånger och det är därför du ska se den här filmen.