Vi är vana att se Martin Beck och Gunvald Larsson i det som blivit känt som den typiska svenska polisfilmen. I den här filmen ser vi dem i vad som påminner om en rysare. Titeln är självförklarande; en mördare begraver sina offer levande. Det här har gjorts förr och det har gjorts bättre (t ex Tarantino-regisserade CSI-specialen från 2005), men det duger nog för den svenska publiken.

Filmen är inte den psykologiska rysare som den skulle kunna (och borde) vara utan påminner mer om en något återhållsam version av "Scream"-filmerna. Vi bjuds på en hel del billiga skrämselryck i form av plötsliga uppenbarelser av mördaren. Det blir ganska läskigt ibland när man sitter i den mörka salongen men man kommer snabbt över det och skrämseln förvänds till att man skrattar åt sig själv för att man var så lättlurad och inte såg faran komma.

Regissör Harald Hamrell, som gör sin 11:e och sista Beck-film, begränsas konstnärligt av tron på att den breda Beck-publiken inte vill ha för stora överraskningar. Istället för att skildra klaustrofobiska scener inifrån kistan som mördaren gräver ner tvingas vi följa polisernas vanliga vardagslunk och en utredning som inte i sig är särskilt intressant. Det hade inte varit så farligt om man hade lagt större fokus på att utveckla karaktärerna och relationerna än vad man gjort. Oskar känns lika oerfaren som han gjorde första gången vi såg honom och grannens få sekunder i bild är långt ifrån det bästa vi sett av honom, om än ganska underhållande.

Det låter som att jag inte alls tycker om filmen, men det stämmer inte alls. Efter att ha sett de flesta Beck-filmerna är det bara så att jag skulle vilja se mer förnyelse, särskilt då publiken skulle komma ändå. "Beck - levande begravd" är trots alla tillkortakommanden 90 minuter hyfsad underhållning och ett bra alternativ en regnig sommardag.