Bara Bea är en svensk film som blev norsk. Manusförfattaren Johan Bogaeus arbetade länge med manuset tillsammans med en svensk producent, men arbetet med att hitta en regissör drog ut på tiden. Ett tag trodde Johan att hans manus skulle förbli ofilmat. Då fick norrmannen Peter NÊss (han som gjorde succé med Elling för några år sedan) tag på det. Han gillade det och den svenske manusförfattaren arbetade om Bea till norska.

Filmen handlar om fyra 16-åringa tjejer som alla drömmer om att bli av med oskulden. Till slut är det bara Bea kvar. Kompisarna drar upp stora planer hur även Bea ska kunna bli en kvinna. De får hjälp på traven när skolans drömkille visar sig vara intresserad. Planerna involverar Anders, som är 19 år. Tanken är att Bea först ska ha sex med honom, för att vara mer erfaren när hon får chans att vara med drömkillen. Planen fungerar, med diverse hinder, som väntat. Men hur går det med känslorna?

Den här filmen är ett skönt avbrott från alla svenska filmer om unga tjejer i någon slags ungdomskris. Bea och hennes kompisar har kul, samtidigt som filmen tar upp tankar och problem som alla unga människor har i gymnasieåldern. Man har utelämnat, i stort sett, alla skapade problem som annars är så vanliga i filmer ur denna kategori. Resultatet är en varm dramakomedi, där karaktärerna får lysa. Kaia Foss (Bea) är helt enkelt lysande i sin första filmroll.

Man känner igen humorn och mänskligheten från Peter Næss Elling, men filmen har även lånat kryddor från annat håll. Först tänkte jag "en norsk Fucking Åmål", för att sedan få vibbar av både Sex and the city och Bridget Jones dagbok. Och, naturligtvis, den "lånade" scenen från Quentin Tarantinos klassiker Reservoir dogs. Formspråket i filmen är också intressant, där man arbetar både med frysningar av bilden och voice over. Även de inledande titeltexterna är mycket tilltalande.

Bara Bea är en film för alla, inte bara tonåringar. Jag, som lämnade tonåren bakom mig för tio år sedan, hade väldigt kul hela filmen. Det tror jag att du också kommer att ha.