Vid filmens början sitter Nicholas Cage och äter middag på en restaurang. Ensam. Hitmen gör det. Om du någonsin är på restaurang och skymtar en elegant klädd man med sorgsen blick - fäll ingen spydig kommentar om honom på herrarnas. Man vet ju aldrig. I actionfilmens idévärld är det tämligen vanligt med elegant klädda hitmen. Angreppssättet känns lite uttjatat, och till en början är det här farligt nära en dussinfilm. Men bröderna Pang gör det bästa av situationen, och ser till att den engagerande historien hela tiden håller sig ett steg före publiken.

Cage är tillräckligt övertygande som den anonyma lejda mördaren från väst, som kommer till Bangkok för ett sista beställningsjobb. Väl där möts han av korruption, prostitution och andra samhällsproblem som ställer till det för hans uppdrag; att eliminera fyra av den undre världens nyckelpersoner. Själv är han ju en hederlig massmördare, ingen riktig bad guy liksom. Så det är upplagt för en kamp mellan det goda och det onda. Eller?

Alltsedan begreppet antihjälte myntades på 60-talet, i och med Sergio Leones italienska västernepos, har vi fått lära oss en variant av skillnaden mellan gott och ont. Den stavas M-O-R-A-L. Även om man skjuter folk till yrket, så finns det givetvis rätt och fel. Vi vet alltid vem vi ska heja på, för den riktigt onda skurken har ofta gjort något extra oförlåtligt, som att våldta och flå en 12-årig blind flicka framför hennes bakbundna föräldrar, eller något i den stilen.

I postmodernismens ytfixerade filmvärld är ingen scen för våldsam, den går alltid att bräcka med en ännu mer grafisk. Det är denna etiska återvändsgränd som "Bangkok Dangerous", ingalunda unikt men ändå elegant, försöker ta sig ut ur. Den vill visa att ondskan inte är relativ - den är begreppsligt självständig, emotionellt betingad - och i högsta grad manlig.