De tjocka glasögonbågar som Mikael Persbrandt har på sig i filmen "Bang bang orangutang" gör faktiskt att han ser riktigt annorlunda ut. Först, när han bär kostym, gör de honom till en patriarkalisk direktör från 1950-talet. Sedan, när han har keps och en orange munkjacka, blir han en fånig clown. Glasögonen gör att Persbrandt känns långt, långt ifrån den machoman som han ofta spelar på vita duken.

När jag första gången hörde titeln "Bang bang orangutang" (i en intervju med Mikael Persbrandt) trodde jag att han drev med mig. När jag sedan blev varse att det var fråga om en riktig film och såg trailern fick jag intrycket att det rörde sig om en hejdlös komedi.

De förväntningarna kom dock på skam, för det här är ingen komedi. Inte alls. Visst finns det scener som man kan skratta åt, men det är bara när de rycks ur sitt sammanhang. Bang bang orangutang är en svenskt ångestladdad film, kryddad med dansk dynamit.

Återigen kör Mikael Persbrandt omkring i en taxi, likt i regissören Simon Stahos förra film Natt och dag. Han hamnar här sedan hela hans normala liv ryckts undan i ett slag. Han förlorar jobb, sin hustru och sina barn. All hans trygghet och identitet. När han nu står utan kärlek börjar han förstå hur viktig den är. Desperat försöker han hitta den och - handfast - hålla fast vid den.

Filmen ackompanjeras av ett noga utvalt soundtrack. I takt till The Clash, Iggy Pop och Kool and the gang guppar Persbrandt fram i sin taxi. Tillsammans med filmens starka scenografi bildar det en skarp kontrast till den ibland dystra handlingen.

Bang bang orangutang bjuder på några av Sveriges mest kända skådespelare - Michael Nyqvist, Tuva Novotny, Reine Brynolfsson, Jonas Karlsson, Fares Fares och såklart Lena Olin, som gör sin första svenska långfilm på 15 år. Både hon och Mikael Persbrandt gör mycket övertygande rollprestationer.