Regissören Bille August har tillbringat de senaste 25 åren i Hollywood. När han nu återvänder till dansk film är det med ett historiskt drama som utspelar sig på Skagen, som med sitt speciella ljus lockade till sig och trollband flera stora konstnärer på slutet av 1800-talet.

Två av dem som ingick i det skandinaviska konstnärskollektivet var P S Krøyer och hans vackra hustru Marie. Också hon målade och närde drömmar om att få göra stor konst, drömmar som släcktes då hon ställdes i skuggan av sin store make. Eller som han själv uttrycker det: "ditt liv skulle bli lyckligare om du gav upp konsten, Gud har inte andats på dig, så som han har gjort på mig".

Istället fokuserar Marie på att vara den perfekta hustrun och modern åt deras lilla dotter Vibeke. Och deras liv tillsammans är lyckligt. P S Krøyer porträtteras som en mycket varm och snäll människa. Men han lider av manodepressivitet och när de mörka skoven kommer förvandlas han till ett ondskefullt väsen, à Jekyll & Mr Hyde.

Maries kärlek till honom får henne att stå ut med verbala såväl som fysiska attacker och ensamhet i långa perioder då han är inlagd på mentalsjukhus. Men till slut nöter sjukdomen ner också hennes motståndskraft och hon flyr till en väninna i Sverige. Där möter hon kompositören Hugo Alfvén och blir djupt förälskad i honom. Men P S är inte villig att bevilja henne skilsmässa och hon riskerar att förlora sitt anseende och inte minst sin dotter.

Det är passionerat, känslostormande och ångestfyllt från första till sista bildrutan. Marie, denna modiga kvinna, som vågade välja kärleken imponerar och det gör också Birgitte Hjort Sørensen som gestaltar henne på ett innerligt sätt. En mycket vacker film på alla vis.