När Hollywood ska göra komedier runt ämnet graviditet och barnafödsel brukar det ofta sluta på samma sätt. Även om filmer som "Juno" och "Knocked up" på senare år varit med och ritat om ytskiktet för hur familjen runtomkring barnet kan se ut och bete sig, är grundhistorien fortfarande densamma - mammorna behåller sina barn, hur olägligt de än må komma. Kalifornien är en av Amerikas mest liberala delstater, men när filmbolagen snuddar vid den brännheta abortfrågan är det få som vågar stöta sig med det konservativa "pro-life"-budskapet. Anledningen stavas givetvis biljettintäkter, och på andra sidan Atlanten är det fortfarande "livets mirakel" som säljer bäst.

I "Baby mama" spelar Tina Fey den strukturerade karriärskvinnan Kate. Efter att ha försökt bli med barn på alla möjliga sätt tvingas hon vända sig till flamsiga surrogatmamman Angie (Amy Poehler). Efter ett ha blivit gravid lämnar Angie sin loser till man och flyttar in hos Kate. Tillsammans med husets dörrvakt bildar de en dysfunktionell liten familj vars fundamentala olikheter sätts på prov i väntan på det efterlängtade babyn.

Trots att det snart står klart att "Baby mama" på många sätt är den vanliga "på smällen"-komedin, har den många komponenter som gör att den faktiskt blir en rätt sevärd film. Att två kvinnor som båda är över 30 spelar huvudrollerna är en ovanlighet i dessa sammanhang, Tina Fey och Amy Poehler utgör en dynamisk duo vars motstycke är svårlokaliserat. En annan positiv överraskning är att gamla storheter som Steve Martin och Sigourney Weaver båda är briljanta i skruvade biroller som girig hippie-företagare respektive überfertil surrogatagentur-boss.

Den snabbkäftade svarte dörrvakten och den löjliga upplösningen är två stereotyper som drar ned på filmens betyg och även om "Baby mama" inte tillför något annat än de vanliga plattityderna till debatten, lyckas filmen med vad sin allra viktigaste uppgift, nämligen att få publiken att skratta. Tack vare övervägande fina rollprestationer blir "Baby mama" en film att rekommendera.