Enligt mig är Jesper Ganslandts första film "Farväl Falkenberg" den bästa svenska film som någonsin gjorts. Den har någonting som valfri Bergman eller Troell saknar, nämligen ett nu. En flyktigt, spontan skörhet som tar sig in under din hud och lockar fram smärtsamma minnen. Och allt känns så osökt, så äkta. När nu Ganslandt återkommer med "Apan" så kvarstår känslan av äkthet. Även om strukturen den här gången intellektualiserats och avancerats. Spontaniteten finns ej längre, den har ersatts av ett diaboliskt rutmönster där man som tittare betar av bit för bit i jakten på vad som egentligen hänt och för att förstå. För att begripa en tragedi.

"Apan" inleds med att Olle Sarri vaknar upp med blod på händerna och på kroppen. Panikslaget söker han efter skador men finner inga. Han beger sig till jobbet som körskolelärare men någonting brister och han flyr. Gårdagens händelser kommer tillbaka och en nedåtgående spiral tar vid ...

Att avslöja mer hade varit att förstöra den ohyggliga upplevelse som väntar. För "Apan" är verkligen hemsk. Den är allt det som SVT:s "Hagamannen" borde ha varit, en psykologisk studie av en man med någonting fruktansvärt på sitt samvete. Den visualiserar på ett så kompakt och kraftfullt sätt panisk smärta och den gör det genom att låta Olle Sarri äga scenen till hundra procent. Vi ser hans nacke, vi hör vad han säger och räds hans stirriga blick. Vi känner hans ångest inför det irreparabla och vill när sanningen uppdagas bara gömma oss från den.

Jesper Ganslandts andra film skiljer sig åt från allt annat på repertoaren just nu och kommer säkert att influera andra filmare. Det kan Filmsverige verkligen behöva.