"Alla mår bra" är sjätte delen av Rainer Hartlebs dokumentärfilmssvit om Jordbro. För varje film framträder serien alltmer som ett unikt stycke dokumentation av vår samtid. Jordbrobarnen har nu blivit medelålders. Trettiofyra år har förflutit sedan skolstarten 1972 då Hartleb började filma. Bara tålmodigheten att fortsätta ett projekt under en så lång tidsrymd är berömvärd i sig.

Det blir också intressantare för varje film. Möjligheten att dokumentera reella tidsförlopp är antagligen dokumentärfilmens största styrka jämfört med spelfilmen. Det är fascinerande att följa hur åren som gått påverkat alla individerna i denna film. Men detta är samtidigt den här filmens största problem. "Alla mår bra" har fjorton huvudpersoner och spänner över trettiofyra års tid. Det innebär att filmen har blivit nästan två och en halv timme lång. Vilket är i längsta laget. Kanske skulle den vinna på att delas upp i flera avsnitt. Att välja bort några personer känns inte som ett alternativ. Det finns onekligen en poäng med alla dessa livsöden, som tillsammans målar upp en bild, inte bara av livet i Jordbro, utan även av vår samtid på ett bredare plan. Många sekvenser från guldbaggevinnaren "En pizza i Jordbro" finns med även i den här filmen.

Det som tillkommit är främst nya intervjuer. Den nutida delen blir därför inte så filmiskt berättad istället bunden till muntligt berättande. Samtidigt tillför de nutida intervjuerna nya dimensioner. Här finns ett starkare drag av tillbakablickande, vilket ger en existentiell tyngd. Flera av huvudpersonerna har hunnit tampas med sorg, sjukdom och död. Ålderdomen är inte längre så långt borta. Att alla personerna efter trettiofyra år fortfarande medverkar visar på Hartlebs styrka, inte bara som dokumentärfilmare utan även som medmänniska. Hans värme lyser igenom på flera ställen. Det är bara att hoppas att han håller sig kry länge, så att vi får en avslutande del om livet som pensionär i Jordbro.