Carrolls psykadeliska saga har filmatiserats förr. Mest känd är förmodligen Disneys version, men även en filmskapare som Jan Svankmajer har bearbetat sagan om Alice. Vad vi däremot aldrig sett förut är ett tredimensionellt CGI-underland. Dessvärre är det inte alltid så roligt att titta på. Filmen lider av en splittrad design, där vissa objekt ser ut att vara från 1800-talets slut, och andra objekt har huvudvärksframkallande starka färger och plastiga ytor. Det verkar som att Tim Burton har tappat all smak för färger. Vilket kanske har något att göra med att han ständigt bär lilatonade glasögon. Det enda som ser äkta ut är lilla (och ibland stora) Alice, spelad av Mia Wasikowska som besitter en naturlig skönhet, vilket man inte ser ofta i dessa kosmetika/CGI-tider.

Burton har låtit dialogen vara på brittisk engelska vilket är skönt efter Wes Andersons yankee-version av "The Fantastic mr Fox". Något som däremot skiljer sig mellan denna film och Carrolls böcker är Alices ålder. Här är hon i sena tonåren och på väg att giftas bort. Anledningarna till dessa förändringar kan vi bara spekulera i, men jag tror inte att det är en slump att en chick flick-drottning som Anne Hathaway huserar i denna films rollista.

Berättelsen om Alice är en hyllning till fantasin. Men slutet på Burtons film vinklar denna hyllning på ett konstigt sätt. Inte bara för att Alice, likt Disneys bioaktuella Prinsessa, bestämmer sig för att gå i sin faders fotspår (en rätt märklig och reaktionär typ av feminism), men även för att det i detta fallet innebär att Alice förenas med det Brittiska Imperiet och åker till Kina för att exploatera dess befolkning.

Men till filmens fördel är den väldigt lätt glömd och trots vissa skavanker hade jag roligt medan det pågick. Förväntar man sig något mer från Tim Burton lär man bli en besviken biografbesökare.