En journalist, Chow Mo Wan (Tony Leung), återvänder gång på gång till 2046. Detta är numret på det hotellrum där Mo Wan träffar sina kvinnor, medan han själv bor i rum 2047. Filmen utspelar sig dels på 1960-talet, där journalisten lever livets glada dagar med spel, kvinnor och uteliv. Dels utspelar sig filmen i en fiktiv framtid, i en science fiktion-roman, där en person reser med ett tåg med destination 2046. De som reser dit delar en önskan - att återuppleva förlorade minnen. Är 2046 ett årtal, ett hotellrum eller bara en plats där tiden står stilla, där ingenting förändras?

Wong Kar-wai imponerar åter med en oerhört vacker film. Scenografi, foto, musik och skådespeleri - allt är i yttersta toppklass. Filmen är en skön resa i tid och rum, där vi förflyttas mellan verkligheten på 1960-talet och en hypermodern framtid, där man med snabbtåg kan resa jorden runt på bara någon timme. Ibland känns det som historien börjar om på nytt, när jag tycker att filmen egentligen borde ha slutat. De två timmarna börjar mot slutet bli aningen för långa.

Tveksamheterna vägs dock upp av det otroliga spelet med färger och ljus. Varje scen blir till en liten överraskning, Wong Kar-wai delar ut filmjulklappar på löpande band. 2046 är en svår film att recensera. Faktum står dock klart, den är definitivt sevärd även om berättelsen ibland kan vara svår att hålla ihop. För att sammanfatta avslutar jag med några ord från regissören själv:

"Alla människor har behov av en plats att gömma och lagra speciella minnen, tankar, impulser, hopp och drömmar. Dessa utgör den del av våra liv som vi inte kan påverka eller agera utifrån, men samtidigt är vi rädda att göra oss av med dem. För vissa människor handlar det om fysiska platser och för andra om ett själsligt rum och för ett fåtal varken eller. 2046 är ett projekt som började för länge sen. Det har varit en lång och händelserik resa. Precis som minnen är det svårt att lämna detta projekt bakom sig."