För 50 år sen, när Hässelby Gård byggdes, hade dåtidens politiker skyhöga visioner och såg förortsbyggandet som något stort. Man byggde framtiden. Hit skulle folk flytta från innerstan, ta med sina barn och familjer och leva ett helt nytt liv. Som i en småstad med närhet till naturen, fast ändå nära stan. I inledningen av 165 Hässelby visas svartvita filmklipp från bygget på 1950-talet. Där ler de lekande barnen i skuggan av höghusen och lyckliga mödrar ropar in sina barn från balkongen på 18:e våningen.

Mia Engberg växte upp här och har kommit tillbaka för att träffa några av de barn och ungdomar som lever i Hässelby idag. Det är början av 2005 och frågan är vad som hände med de storslagna visionerna och framtidstron?

Vi träffar Frazze som har ADHD och har blivit utkastad från skolan. Dino är graffitimålare och lever sitt liv på nätterna. Han har åkt fast sex gånger, betalat höga böter och blivit utkastad av sina föräldrar, men kan ändå inte sluta måla. Ayesha är en drivande visionär som kämpar för sin musik och för att sprida positivt tänkande i Hässelby. Julio jobbar på långvården, drömmer om en musikkarriär och kämpar för att förstå det svenska samhället - vad gör egentligen Allmänna reklamationsnämnden? Hur gör man om 4 100 kronor plötsligt bara försvinner från bankkontot?

165 Hässelby är en härlig och varm film om ungdomar som inte alltid haft det så lätt. Att bli utslängd hemifrån eller från skolan, att kämpa mot rasism och språksvårigheter och att leva i ett problemområde är svårt. Men att ha vänner som bryr sig om och att ta sig i genom svårigheter ger styrka. Vi får se en film som förmedlar viljestyrka, glädje och skratt. Gemenskap och omtanke betyder allt och jag undrar ändå vem som har det bäst - Frazze i Hässelby Gård eller Carl-Henric i Djursholm?