Zozo bor i Beirut under inbördeskriget på 1980-talet. Han och hans familj längtar till Sverige, där farfar och farmor redan bor. De försöker leva ett så normalt liv som det går, trots att bomberna regnar ner runt omkring i staden.

Zozo är i tioårsåldern. Han går i skolan och leker med sina kompisar. Hans mamma har en väldigt stor betydelse för honom, något som återkommer genom hela filmen. Flytten till Sverige pratar han om som vilken flytt som helst. Det är ingen flykt.

När det så blir dags att ta planet till Sverige inträffar något som i ett slag förändrar Zozos liv. Han skiljs från sin familj. Den enda han nu har att ty sig till är den lilla gula kycklingen och sin nyvunna vän, flickan Rita.

Ensam kommer Zozo till Sverige och sina farföräldrar. Han börjar i svensk skola och möter ett annorlunda samhälle, långt från det han är van vid i Libanon. Hans fantasivärld hjälper honom att hantera minnen och olika svårigheter han möter.

Filmen Zozo är inledningsvis mycket färgstark och känslomässigt laddad. I Beirut skildras det myllrande stadslivet och krigets våndor intensivt och trovärdigt. Det är inte bara allvar, Josef Fares får även in en hel del komiska stunder. Kycklingen (vars röst görs av Fares Fares) som Zozo diskuterar livet med är riktigt underhållande.

När handlingen förflyttar sig till Sverige händer något, utöver miljöombytet. Filmen har inte alls samma intensitet och tappar lite det grepp den tidigare hade. Kanske vill Fares här visa hur lugnt och stilla han upplevde Sverige när han kom hit, men jag tycker ändå att filmen förlorar något på det.

Imad Creidi, som spelar Zozo, får filmen att kännas verklighetstrogen. Han får publiken att sugas in i handlingen och verkligen känna vad han upplever och går igenom.

Filmen är ett steg bort från Josef Fares komedier Jalla! Jalla! och Kopps, men hans nära och mänskliga regi har definitivt hängt med till Zozo. Bortsett från tempotappet när handlingen förflyttar sig till Sverige är det här en av höstens bästa svenska filmer.