Öppningstitlarna rullar över ett tecknat landskap med huvudkaraktäerna som dockor och precis som anslaget påvisar så är detta en luddig resa upp och ner med schablonartade karaktärer och en röra av penisprat, floskler och försök till dråpliga situationer.

Filmen vill handla om kärlek och att det räcker med att vara den man är. Den vill vara fin och ha ett djup men så öppnas filmen med en runkscen och jag förstår inte varför? Vi har redan sett flera sådana scener i liknande filmer och så himla kul är det inte. Kom med något nytt!

16-åriga Nick Twisp (Michael Cera) träffar den manipulativa Sheeni, blir omedelbart förälskad och vill göra allt för henne. För att få sin drömflicka och framför allt för att äntligen förlora sin oskuld kräver omständigheterna att Nick ska börja bete sig illa.

Eftersom Nick är en hyvens, men något mesig kille, så skapar han ett cigarettrökande, franskt badboy alterego, Francois, som får ansvara för problemen han ställer till med. Detta är ju såklart lite lustigt men aldrig riktigt kul utan mest jobbigt, precis som scenen där Sheenis föräldrar av misstag får i sig psykedeliska svampar och sitter och kladdar med mat i hela ansiktet.

Filmens regissör Miguel Arateta verkar själv inte förstått budskapet om att den ärliga versionen av sig själv oftast är bäst. 2002 gjorde han den finstämda indierullen “The Good Girl”, en svart lågmäld komedi om en uttråkad småstadskvinna, något han bemästrade med bravur. Här försöker han sig på en tonåring-vill-bli-av-med-oskulden-komedi i amerikansk röka-på-humor och det funkar inte. Han vågar inte revolutionera och når därför inte ända fram.

Det gäller även Michael Cera som jag egentligen gillar men som gör en likadan gubbe här som i “Juno”, “Arrested Development” och “Superbad”. Han visar visserligen andra sidor genom Francois men han lyckas inte till 100 procent. Den coola Francois liksom tvivlar på sig själv och är mest en stramare, poserande version av Cera själv.

Inte ens den så vanligt underbara Steve Buscemi blommar i rollen som Nicks pappa, han är arg och endimensionell. Filmen har även problem med sin kvinnosyn. Nicks mamma ligger lätt, något hon förklarar med att är man 48 och ensamstående så kan man inte ha några krav och får nöja sig med det som erbjuds. Det kanske man kan skratta åt, men det är mest tragiskt.

Nu är inte allting dåligt med “Youth in revolt”, mis-en-scènen är behaglig och det finns vissa poänger här och där. Problemet är att jag vill tycka om “Youth in revolt” men gör det inte. Har du missat “Superbad” så rekommenderar jag den istället.