En gång i tiden gjorde Harold Ramis en intelligent romantisk komedi vid namn ”Groundhog day” (”Måndag hela veckan” fick den heta på svenska biografer). Det var en film om vardagen, vilket inte är ett ämne som brukar gillas av Hollywoods producenter. Men det var inte bara det våghalsiga temat som var bra i ”Groundhog day”. Förutom Bill Murrays historiska insats så finner vi en kvinnokaraktär som kan sin Rimbaud lika bra som hon kan producera gastkramande television om murmeldjur. En sådan karaktär är rätt långt ifrån vad man brukar se i dessa sammanhang.

Dessvärre har Ramis utvecklats bakåt. En komik som förut hade mycket gemensamt med gamla goda screwball-komedier eller med Billy Wilders roligare filmer har ersatts med en komik av kiss och bajs. Ramis kvinnokaraktärer har begåvats med andra kvaliteter än intelligens och dessutom har Ramis börjat finna roligheter i våldsdåd. Det enda som Ramis har valt att behålla från forna dagar är hans manliga protagonister som fortfarande är lika mänskligt antimacho som Phil i ”Groundhog day”.

Jag förstår att det inte lönar sig att kritisera ”Year one” för dess fatala tekniska brister. Det är uppenbart att man inte lagt ned särskilt mycket energi på någonting utöver scenografin, kostymerna och rekvisitan. Låt mig istället tala lite om Jack Black och Michael Cera. Båda dessa skådespelare ”lider” av fenomenet typecasting. Jag finner dock både Blacks och Ceras karaktärer charmiga, men när ett manus består av skämt som inte ens Brett Ratner skulle närma sig, går denna charm snabbt över till dess motsats. Det ligger dock en stor behållning i att höra Black skrika som han fortfarande var en rockande vikarie, eller höra Cera stamma fram en osammanhängande mening precis innan han återigen förlorar oskulden.

”Year one” är, trots vissa roliga skämt, en dålig film. Det beror dock inte enbart på att den är väldigt ogenomtänkt och slentrianmässigt genomförd, utan mestadels för att den står för något så föraktligt som ambitiöslös och dålig eskapism.