"World Trade Center" är inte en så hemsk film som det låter på papperet. Visst, en stor del av filmen upptas av samtalet mellan de två nödställda poliserna – John McLoughlin och William Jimeno – i en föga underhållande miljö. Men efter ett tag blir det faktiskt ganska intressant att se deras vänskap utvecklas medan paniken och uppgivenheten ökar. Detta varvas med minnesbilder ur deras liv och scener där de anhöriga kämpar för att få reda på vad som hänt med deras makar och söner.

Eftersom filmen är baserad på en verklig händelse kommer det inte som någon överraskning att John och William till slut blir räddade. Ändå är vägen dit bitvis riktigt spännande. Det känns som en slump att de till slut blir hittade i de oändliga rasmassorna efter de raserade skyskraporna.

"World Trade Center" gör inte någon ansats till analys, utan är helt enkelt ett drama om några ganska vanliga människors liv denna ovanliga dag. Att det i slutscenerna känns lite för helylleamerikanskt kan jag köpa den här gången. På det hela taget har regissören Oliver Stone gjort bättre ifrån sig än med förra filmen "Alexander". Om det nu säger dig något...