Regissören Joe Johnston har filmer som “Jurassic Park 3” och “Hildago” på sitt samvete, så varningssignalerna tjöt rätt högt första gången jag hörde talas om det här projektet, men ändå: Varulvar (ja, de är nu officiellt de nya vampyrerna), Benicio Del Toro, små engelska byar på 1800-talet, dimmig tallskog, Anthony Hopkins – kan det verkligen gå fel? Svaret är ja.

Det finns massor av saker som är dåliga med den här filmen, men det är den totala distanslösheten som verkligen sätter spiken i kistan. Ska man göra en film om folk som blir helt håriga och blodtörstiga varje gång det är fullmåne måste man antingen ha massor av talang eller en stor fet glimt i ögat. Johnston har varken eller, tvärtom har han pretentioner; bitvis verkar han inbilla sig att “Wolfman” är ett Starkt Drama med karaktärer vi tycker om och sympatiserar med. En film som känns. Repliker som “Jag är ett monster” levereras utan minsta antydan till ironi, och när det framåt filmens slut visar sig att den patetiska kärlekshistorien på allvar förväntas beröra oss, trots att den är helt eländigt uppbyggd och personkemin mellan huvudkaraktärerna är lika med noll, är katastrofen ett faktum.

Jag är beredd att förlåta väldigt mycket när det kommer till den här sortens filmer, men det här blir bara jobbigt. Lägg till detta ett rörigt, oengagerande manus – och det faktum att den enda personregi Benicio verkar fått är “försök se jävligt bister och lite sur ut” – så känns filmens 120 minuter mer än lovligt sega.

Det finns förstås trevliga bitar här och där för oss som uppskattar blodiga actionsekvenser, sadistiska läkare, morbida mentalsjukhus och Hugo Weaving. Och de gånger Hopkins får säga flera än två meningar i rad minns vi varför han blivit adlad för sitt skådespeleri, men det räddar bara enstaka scener – helheten är och förblir usel. Varningssignalerna hade inte fel den här gången heller.

För den som gärna vill se varulvar rekommenderar jag “Underworld”-trilogin istället. Objektivt sett är de filmerna också helt värdelösa, men på ett mer konventionellt sätt, som åtminstone jag har lättare att se igenom fingrarna med.