Sjuttonåriga Ree (Jennifer Lawrence) bor med sina två småsyskon och sin hopplöst sjuka mamma mitt ute i ingenstans i Missouri. Familjen bor minst sagt spartanskt, men verkar trots allt få det att gå ihop ekonomiskt – tills en dag, då en borgensman kikar förbi. Han meddelar Ree att hennes pappa lämnat huset som borgen och att de kommer att förlora det om han inte dyker upp till sin rättegång. Ree har nu en vecka på sig att leta rätt på sin knarklangande pappa och rädda familjens hus.

Som framgår av den korta sammanfattningen står Ree inför en tuff utmaning. Vi tas med på en desperat, brutal och förtvivlad jakt; 100 minuter oavbruten spänning med ett ovisst slut.

Jennifer Lawrence vann priset för bästa unga skådespelerska under filmfestivalen i Venedig 2008 för sin roll i Guillerma Arriagas debutfilm “The Burning Plain”. Med sin roll i “Winter’s Bone” etablerar hon sitt namn som en av de mest lovande skådespelerskorna idag. Lawrence naturalistiska metodskådespel, som hon utför med total närvaro, gör att vi kommer så nära Ree som man bara kan komma en fiktiv personlighet. Det här är en blivande stjärna som kommer glänsa i många år framöver.

Men “Winter’s Bone” är så mycket mer än bara Jennifer Lawrence. Filmen är inspelad på plats, i Missouri, och den autentiska stämning som det ger är ovärderlig. Indie filmer har på grund av detta en dimension av intimitet som de flesta “studiofilmer” aldrig kan uppnå, inte ens de bra.

Det krävs stor talang från alla inblandade för att skapa en bra film med en liten budget (omkring 2 miljoner dollar). Regissör Debra Granik, vars debutfilm “Down to the Bone” också vann i Sundance (den gången för bästa regi), har frammanat varje tillstymmelse av talang från en förhållandevis omeriterad skådespelarensemble och skapat ett mästerverk. Lägg till den magiska musiken av Dickon Hinchliffe (”Red Riding: 1980”) och du har festivalens guldkorn.