De senaste tio åren har inte varit de mest formstarka i Woody Allens karriär. För en regissör som aldrig har gjort en riktigt dålig film säger det inte så mycket, men det var kanske senast med ”Harry bit för bit” (1997) som han nådde den enastående höga nivå han inte sällan brukar ligga på. Nu verkar det dock som att skutan håller på att vända. När allas vår favoritneurotiker äntligen återvänder till New York är det nämligen med ett mycket anmärkningsvärt resultat.

Inför ”Whatever Works” valde Woody att damma av ett manus från 70-talet och att casta ”Seinfeld”-skaparen Larry David som den obligatoriske inkarnationen av honom själv. Boris Yellnikoff, som han heter den här gången, är en butter före detta strängteoretiker vars dagar ägnas åt att motvilligt lära barn spela schack och beklaga sig över mänskligheten. En dag träffar han Melodie St. Ann Celestine (Evan Rachel Wood), en lättjefull ung sydstatstjej på flykt hemifrån, och det omaka paret inleder ett förhållande. Ett år senare knackar plötsligt Melodies mamma (Patricia Clarkson) på dörren för att hämta hem sin dotter, och på sedvanligt manér dröjer det sedan inte länge förrän hela persongalleriet involveras i en härva av relationer, menage à trois och sexuella identifikationsproblem.

Om man hör till de som irriterar sig på upphovsmannen och hans ältande har man inte mycket att hämta hos ”Whatever Works”. Om man däremot tenderar att bedåras av allt den lille mannen med de stora glasögonen tar sig för kommer man att huvudlöst förälska sig i den välbekanta tematiken, den vansinnigt skarpa dialogen och, framför allt, Larry Davids fantastiska gestaltning av en karaktär som kan vara en av de bästa Woody någonsin har låtit sin sjuka hjärna tänka ut. Som en judisk Ignatius J. Reilly haltar han runt och slänger ur sig den ena lysande one-linern efter den andra. Det är rakt igenom briljant.

Nu stannar du i New York, människa.