Som en sista livlina innan han måste flytta tillbaks hem igen och ta jobb hos sin unga frus pappa går Johnny Cash till en inspelningsstudio och kräver en audition med sitt band. Den gospel de sjunger går inte alls hem hos skivbolagsbossen. Men då Johnny gör ett försök och spelar en av de låtar han skrivit själv under perioden som soldat vid flygplanet går det bättre. Under samma kväll spelas en skiva in och snart är Johnny Cash och hans band ute på turné tillsammans med andra stjärnor. En av dessa stjärnor är June Carter, och Johnny faller handlöst för henne, trots att han har fru och barn som väntar hemma. Precis som June har man och barn.

Vi bjuds på en lång berg- och dalbana till kärlekshistoria om hur viktigt det kan vara att förlora förnuftet och enbart gå på känsla ibland. Samtidigt som skildringen av rockstjärnelivet snarare gör en avskräckt än lockad. I filmens början får vi se hur Johnny förlorar sin älskade bror. En händelse som följer honom filmen igenom, framförallt för den skuld han känner och att pappan aldrig vågar erkänna sin levande sons framgångar. Det förklarar också bakgrunden till Johnny Cashs missbruk.

Även om berättelsen känns banal så här efteråt, trots att den är sann, är den berättad på ett varmt och trovärdigt sätt. Och skådespelarna, skådespelarna. Det finns verkligen en gnista mellan Joaquin Phoenix och Reese Witherspoon, som går att ta på. Det är en bra film helt enkelt.
Men precis som efter så många andra kärlekshistorier om sviniga strulputtar som blir räddade av en uppoffrande kvinna hänger sig en fråga kvar: Vad såg hon egentligen hos honom?